Ett rum med utsikt

Frilansjournalisten Diane Harpman gör ett reportage om kinesiska bröllop på restaurangen Bombyx i Paris eget chinatown. Restaurangen är fylld av fjärilar som flyger omkring i lokalen medan gästerna äter och umgås. Plötsligt kommer en kvinna in och sekunderna efter stormar män in, tungt beväpnade, och sprider död omkring sig. Diane fotograferar allt och säljer artikeln till Le Monde. Tillsammans med en kollega börjar hon undersöka händelsen och sugs in i en ond malström av maffiastyrda konflikter och miljardintressen i biologisk manipulation.

Föga anade jag att denna påskdeckare skulle ha något gemensamt med både Haruki Murakamis böcker och Marian Keyes The Brighest Star in the Sky, nämligen mystiska väsen. I Bombyx är dessa väsen spöken, hemmahörande i den kinesiska folktron. Diane kan se spöken. Hon har med stor smärta tvingats acceptera att hennes avlidne älskade man och lille son dyker upp på gatan, går framför bussen, var som helst när hon minst anar. Ibland talar de med henne. Minnena är överväldigande plågsamma för Diane. Hon besöker en gammal fotograf i sökandet efter svaret på vem den dödade kvinnan var och varför hon mördades. Fotografen Emmanuel Rosenzweig bor i samma hus som den dödade kvinnan. Han bjuder in Diane. Hon ser något obehagligt: ena väggen är tapetserad med svartvita fotografier av död, våld och grymhet. Den andra väggen är fylld av färgfotografier på den vackraste fridfulla natur. Rosenzweig berättar att bakom kullarna på ett särdeles vackert foto pågick en masslakt. Varför dödar människor varandra? frågar han. Strax därefter dödas han och jakten på Diane börjar.

Bombyx mori är det latinska namnet på silkesfjärilen och jag måste säga att inledningen på restaurangen med alla fjärilarna som flyger runt bland gästerna är mycket visuell och laddad med symbolik. Diane betraktar fjärilarna som bärare av de mördades själar medan hon fotograferar massakern. Sorgen som värker när hon ser ett litet barn och Frankrikes kolonisering i Sydostasien bidrar till att skapa ett djup i historien. I spåren av döda människor som sprids runt Diane likt blomblad kanaliserar hon aikidon till övernaturlig Matrixaction. Jag har tränat aikido, men att man kunde få reflexer som var snabbare än kulans hastighet och att man kunde i ögonvrån pixla fram en höghastighetskulas förlopp och likt Matrixkaraktärerna stoppa den - det hade jag inte en aning om. I så fall hade jag fortsatt och nått denna mästerliga höjd av prekognition. Däri ligger Bombyx stora svaghet, tycker jag. Diane blir en superhjälte. Allt annat; att hon umgås med spöken och att hon är en komplex karaktär, det kan jag köpa. Men inte att aikidon skulle göra henne till denna cineastiska akrobat. Anne Rambach är en skicklig författare som har byggt en stabil intrig och komplexa karaktärer. Stilen känns fransk. Boken är verbal, visuell, våldsam och lägger vikt vid nyanser i livet som amerikanska och engelska deckarförfattare undviker eller skildrar ur en annan vinkling. Paris, i boken, är underbart. Solkig, vacker och fylld av historia. Jag kände längtan att resa till Paris och själv se staden medan jag läste boken. Ja, boken är ett gediget hantverk av en skicklig författare. Enda smolket i bägaren var Dianes aikido super naturale. Sammanfattningsvis är Bombyx en värdig påskdeckare för den som söker variation från den engelska deckartraditionen.

Bokens första mening
Diane gick uppför avenyn med långa steg.

Titel: Bombyx
Originalets titel: Bombyx
Författare: Anne Rambauch
Översättare: Helena Stedman
Förlag: SEKWA Förlag
Utkom 2007. Svensk översättning 2008. Pocket 2009.