Ett rum med utsikt

När jag varit och hälsat på hos andra bokbloggare så har jag uppmärksammat en bok som väckt läslusten:” Händelser vid Green Oaks galleria” av Catherine O’Flynn. Vid samma tillfälle som jag lånade ”Den falske vännen” stod just denna bok på stället för nya böcker. Jag kunde inte stå emot nyfikenheten och tog med den också hem. Mellan varven när jag gled in i den Einsteinsaktiga tidsväven med ”Den falske vännen” hade jag denna bok som ankare i en mer normalt framflytande tid.

Den tioåriga Kate leker privatdetektiv, föräldralös och ensam, med endast en leksaksapa i snitsig kostym som sällskap. Hennes ende vän, Adrian, är tjugåtvå år gammal och arbetar i sin fars tidningsaffär. En dag försvinner hon spårlöst. Året är 1984. Tjugo år senare ser en säkerhetsvakt, Kurt, en flicka i en korridor i gallerian Green Oaks, hållande en leksaksapa. Ena sekunden är hon där, på filmrutan, den andra sekunden är hon borta. Han kan inte släppa tanken på att det finns en flicka där ute i de oändliga, mörka labyrintsystemet som är baksidan av gallerians konsumentvänliga framsida. Den uttråkade biträdande butikschefen Lisa träffar av en händelse på Kurt och tillsammans börjar de söka efter flickan som liknar den flicka som försvann för tjugo år sedan, Kate, den lilla vännen till hennes bror Adrian. Är det Kates spöke?

”Händelser i Green Oaks galleria” heter på engelska ”What Was Lost”. Det är mer regel än undantag att jag tycker att originaltitlarna är så mycket mer talande, så även här. Det handlar om det som förlorats, även om miljön är en galleria, och trots att just gallerian är så med i handlingen att den tycks vara en egen karaktär. Översättaren förefaller ha fokuserat sig på gallerian mer än på det originaltiteln antyder, något som flera läsare också gjort. Helt förståeligt, då O’Flynns beskrivning av miljön är så fängslande.

Boken är indelad i fyra större delar som växlar mellan 1984 och 2003. Episoderna från 1984 följer Kate och följdaktligen får man följa Lisa och Kurts förehavanden i de delar som täcker 2003. Men det är inga vattentäta skott och häri ligger O’Flynns genidrag för att skapa en sammanhållen roman: i slutet på vissa  kapitel finns ett kursivt stycke där man läser Kates anteckningar från sina detektivspaningar. Kates röst insprängt i den nutida berättelsen skapar en kontinuitet och närvaro som griper tag i en. Kate var en mycket levande person och fortsätter att påverka läsaren. Kate gestaltas så fint av O’Flynn. Det är en trovärdig karaktär av en intelligent och brådmogen flicka. Hjärtat värker när man varseblir hennes ensamhet. Ja, det är mycket ensamhet. Mycket längtan efter samhörighet, kärlek och efter att bli sedd.

Kate berättar för oss en annan tragisk historia, den om hennes bänkkamrat Teresa som är klassens värsting. Bakom fasaden av uppkäftighet och bus döljer sig en mycket intelligent och känslig flicka. Kate är skarpögd, för det måste man vara som detektiv, och snart har hon sett de mörblå skuggorna av blåmärken som täcker Teresas armar. Hennes styvfar är alkoholiserad och håller Teresa och mamman i ett skräckvälde. Skolan är Teresas enda andrum, trots den galna fröken Finnegan. Det är ironiskt, sorgligt ironiskt, att den osynliga flickan Kate blir synlig på en övervakningskamera när hon är borta. Men är det inte så? Så länge det finns kvar någon som minns en så fortsätter man att finnas. Om än i en annan gestaltning än när man var en fysisk varelse, fast i en tid som mäts via atomuret.

Det finns en mängd spännande karaktärer vars bihandlingar bidrar till att levandegöra gallerian som en mikrvärld. Lisas slemme chef som i sin tur styrs av sin chef, säkerhetsvakterna som är analfabeter, och lagrerabetarna; de som inte får plats någon annanstans eller som inte orkar med de besvärliga kunderna längre, och hissen som beter sig som ett levande väsen. Det finns också anteckningar från en anonym shoppare, utsänd av olika företag.  Allt är så – mänskligt. Man känner igen sig. Det skulle kunna vara så här i en galleria. Det skulle kunna finnas sådana här människor.

Jag skulle kunna skriva om boken som en kritik till den konsumtionsgalna värld vi befinner oss i, för det går att läsa den på det sättet också. Men hos mig dröjer ensamheten, längtan, sorgen över att ha förlorat sin älskade förälder, sin barndom, sin trygghet, sin värdighet, sin framtid och sitt liv hos alla dessa karaktärerna starkast kvar. Dessa känslor blir bara så mycket skarpare tecknad mot plafonden av köp-köp-dekoren. Ju närmare slutet jag kom, desto mer ledsen blev jag och klumpen i magen växte. Efter att ha läst boken tycker jag mig ibland skymta en skugga av Kate i ögonvrån när jag går i stadens galleria. En bok som alla andra, förmodligen, men något förändrades i mig sedan jag lagt ifrån mig romanen. Det är inte illa.

Bokens första mening
Det begicks brott där ute.

Titel: Händelser vid Green Oaks galleria
Författare: Catherine O’Flynn
Översättning: Ulla Danielsson
Antal sidor: 287
Förlag: Alfabeta, 2009