Så har jag lagt ”Den falske vännen” åt sidan och funderar på vad jag ska jag skriva, eller snarare hur jag ska skriva om läsupplevelsen. I början av veckan, innan jag började läsa, hade jag vissa förhoppningar om att det skulle vara ett givande läsligt äventyr av den litterära sorten som man oftare träffar på i anglikanska böcker än i svenska. Det är Henrik B Nilsson som är författare till den maffiga boken på 531 sidor. Generellt sett tycker jag om tjocka böcker. De ger en tid att sjunka i in den fiktiva värld som texten erbjuder. Det blir en andningspaus i det upptrissande levnadstempo som är min, och många andras vardag. En liten boklig grotta att gona sig i. Så icke nu. Redan efter 10 sidor undrade jag varför boken var så lång. Tiden blev en utdragen slowmotionrörelse. Denna tidsfördröjning fortsatte och betänk nu att det finnas många, många sidor kvar av boken när man vänt blad 100 gånger.
En förlagsredaktör vid namn Freytag ska redigera en författares, (Barsch), manus, ”Den falske vännen”, en författare som skriver dåligt, men som tack vare Freytags redigering säljer bra. Det är ett rysligt hysch-hysch kring manuskriptet och katolska kyrkans män blandar sig i leken medan Halleys komet hotar världen. Något i manuskriptet hotar kyrkan och man är beredd att göra allt för att mörka sanningen om ”Den falske vännen”. Det är oro i luften på mer än ett sätt.
Jag är så glad att de hade vänligheten att på baksidan ge mig en orientering i tid och rum på ett föredömligt kort sätt:” Platsen är Wien. Året är 1910, och världen väntar med bävan på Halleys komet”. Det är en innehållsförteckning som säger allt, för mer blir det inte. Det kunde ha stannat därvid, för min del. Det är sällan jag känner mig så lurad på bortslösad tid som med denna läsning. Inte för att det är roligt att kritisera en bok. Författaren har ju så tydligt arbetat hårt med boken och förmodligen under lång tid. Varför? Jo, därför att jag tycker att det är nödvändigt att känna för huvudpersonen, att jag får en föreställning om vem han/hon är, tycker, känner och handlar. Det saknas här. Orden är kyliga, distanserade och vaga. Omgivningen är däremot översvallande deskriptiva och blommande i överflöd. Det är så mycket påhittiga adjektiv och substanstiv att jag förlorar orienteringen i miljöerna. Vad är fantasi i Freytags sinne och vad är verkligt? Jag vill erfara med mina egna sinnesförnimmelser doft, smak, färger, en vind mot huden, höra ljuden och röster, se med karaktärernas ögon vad de ser. I denna bok finns inte denna förankring i sinnena. En kritiker kallade boken för ”pretentiös” och tyvärr måste jag hålla med. Själva hantverket, romanbygget, är gediget, men det är en roman som inte rör sig på det fysiska planet. Boken är ett intellektuellt bygge utan ett deltagande i det sinnliga och det emotionella. Det är en aning uppstyltat att kalla en näsa för ”luktorganet”, när ”näsa” räcker så gott. Maktkamp och intriger inom katolska kyrkan är måhända bortom min horisont, eftersom jag inte är katolik, men inget där i denna konflikt engagerade mig heller. Åter är det alldeles för intellektuellt kyligt för att beröra mig. Jag kunde inte bry mig mindre om den nya påvens enkla bakgrund med en mor som var analfabet, (horribel synd tydligen), och som i hemlighet älskade att läsa världsliga romaner, (tecken på synd det med), i synnerhet Barsch som skrivit ”Den falske vännen”. Dialogerna var stumma och jag skummade över dem utan att missa något. När jag framsläpat mig till sista sidan hade fortfarande inte kometen kommit. Jag önskade att den hade gjort det.
För balansens skull kan det vara bra med andra recensioner, så här (http://www NULL.svd NULL.se/kulturnoje/litteratur/nilsson-far-det-att-verka-sa-latt_2632143 NULL.svd) kan du läsa vad SvDs recensent tycker.
Expressen Kultur tycker så här (http://www NULL.expressen NULL.se/kultur/1 NULL.1509318/henrik-b-nilsson-den-falske-vannen) och Aftonbladets recensent tycker till här (http://www NULL.aftonbladet NULL.se/kultur/bokrecensioner/article4700322 NULL.ab). Bokbloggen Calliope Books tyckte så här (http://calliope-books NULL.blogspot NULL.com/2009/07/hej-da-henrik NULL.html) om boken.
Henrik B Nilssons hemsida finner du här (http://www NULL.henrikbnilsson NULL.com/start NULL.html).
Bokens första mening
Nu tjöt det visst i tekitteln.
Titel: Den falske vännen
Författare: Henrik B Nilsson
Antal sidor: 531 sidor
Förlag: Norstedts, 2009
Min tanke var att jag skulle hinna läsa ut Elizabeth Kostovas (http://en NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Elizabeth_Kostova) roman nummer 2, (den hos debutanter så fruktade andra romanen), under februari. Den kom ut i januari 2010 och så fort den var köpbar så klickade jag hem den. Nu ligger den tjocka boken, (564 sidor), bredvid läsfåtöljen. Kostovas debut ”Historikern”, (2005 på engelska), tog ett årtionde att skriva och blev en formidabel succè. Jag köpte boken på bokrean och läste den med varierande känslor. Vampyrgenren är så ofta använd och kan vara svår att förnya. ”Historikern” började lovande, sviktade i mitten med alltför många slumpartade sammanträffanden och slutade med en sufflé som fått vänta för länge, dvs. den föll platt till marken. I mitt tycke. Men det som fastnade var Kostovas skrivartalang. Hon hade berättandet i sig. Språket, strukturen, miljöerna och karaktärerna. Hur skulle roman nummer 2 vara? Så kom den då, efter flera års väntan. ”The Swan Thieves (http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=0316065781)”. Brittiska Telegraph har en kritisk recension som går att läsa här (http://www NULL.telegraph NULL.co NULL.uk/culture/books/books-life/7075099/The-Swan-Thieves-by-Elizabeth-Kostova-review NULL.html). Chicago Tribunes recension (http://featuresblogs NULL.chicagotribune NULL.com/printers-row/2010/01/review-swan-thieves-kostova NULL.html) är mildare i sin kritik. Nu ökar min egen nyfikenhet. Vad kommer jag att tycka? Särskilt som recencenten på Telegraph tyckte om ”Historikern”, vilket inte jag gjorde, (i bemärkelsen att jag kände mig snuvad på konfekten). På framsidans insidesflik står det att romanen ”The Swan Thieves” handlar om konst och besatthet, om ett mysterium som spänner över kontinenter och århundranden, och att det är en kärlekshistoria som går över alla gränser. Hm. Ämnet konst och psykiatri är något helt annorlunda än Draculamyten. Av de recensioner jag läst, (fler än de jag länkat till), tycks dock vara eniga om en sak: boken hade vunnit på att kortas ned ca 200 sidor. Jag konstaterar så här i början av min bekantskap med boken att det är sannerligen inte lätt att komma med den andra boken.
Den andra boken som ligger på bokbordet hos mig är Henrik B Nilssons debut ”Den falske vännen” som kom ut 2009 på Norstedts. Mitt storligen älskade bibliotek hade den inne på hyllorna och jag kunde inte stå emot bokens rop på att bli läst.( Därmed inte menat att ingen läser den, bara att den stod där och såg ut som om den vill komma till en läsare.) Författaren, debutanten, är dock inte någon gröngöling i bokbranchen, även om hans erfarenheter har rört sig om det motsatta hållet, nämligen förlagsbranchen. Han grundade deckarförlaget Minotaur och även gått Lunds universitets författarutbildning. Aftonbladet har en recension här (http://www NULL.aftonbladet NULL.se/kultur/bokrecensioner/article4700322 NULL.ab), som anser att boken riktar sig till pretentiösa och bildade läsare. En roman som är mittemellan I rosens namn och Da Vinci-koden. Ett andra hm. Jag undrar stilla hur recensionen av Umberto Eccos litterära deckare skulle ha tagits emot av sagda kritiker om Ecco varit en okänd debutant, och ämnet religion - hemlighetsmakeri har väl inte Da Vinci-kodens författare Dan Brown tagit patent på? Han var inte inte först och fler följer eftersom ämnet är så lockande i sig att skriva spännande berättelser om. Precis som vampyrgenren… Det ger en liten extra krydda åt läsningen när det finns kritiska recensioner. Ska jag instämma eller säga emot? På det stora hela så gör det knappast någon skillnad för författaren, förlaget eller recensenterna vad jag anser, men för mig, i min lilla värld, är det roligt att själv inta en egen åsikt.
Eftersom jag inte har läst den kan jag bara återge baksidestexten:
”Platsen är Wien. Året är 1910, och världen väntar med bävan på Halleys komet. Den pensionerade förlagsredaktören Hermann Freytag kallas tillbaka till tjänsten för att reda ut manuset till den storsäljande författaren Boris Barschs nya bok, Den falske vännen. SOm vanligt späckat med oläsliga kråkfötter och bisarr syntax. Vad Freytag ännu inte vet är att boken innehåller politiskt sprängstoff som gör honom till en bricka i ett farligt spel. Samtidigt närmar sig kometen. Snart syns de första oroande tecknen i himlen över Wien.”
(http://www
Så har jag lagt ”Den falske vännen” åt sidan och funderar på vad jag ska jag skriva, eller snarare hur jag ska skriva om läsupplevelsen. I början av veckan, innan jag började läsa, hade jag vissa förhoppningar om att det skulle vara ett givande läsligt äventyr av den litterära sorten som man oftare träffar på i anglikanska böcker än i svenska. Det är Henrik B Nilsson som är författare till den maffiga boken på 531 sidor. Generellt sett tycker jag om tjocka böcker. De ger en tid att sjunka i in den fiktiva värld som texten erbjuder. Det blir en andningspaus i det upptrissande levnadstempo som är min, och många andras vardag. En liten boklig grotta att gona sig i. Så icke nu. Redan efter 10 sidor undrade jag varför boken var så lång. Tiden blev en utdragen slowmotionrörelse. Denna tidsfördröjning fortsatte och betänk nu att det finnas många, många sidor kvar av boken när man vänt blad 100 gånger.
Senaste kommentarerna