Ett rum med utsikt

I korta drag är detta vad som händer i romanen Kafka på stranden (http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=9113028359):
På min femtonårsdag lämnade jag mitt hem och tog mig till en främmande stad i fjärran. Jag bodde i ett hörn av ett bibliotek.

Så bedrägligt enkel intrig. Men nu är det Haruki Murakami (http://sv NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Haruki_Murakami) som står bakom dessa ord och det innebär lager på lager av märkliga parallella handlingar och underliga fenomen. (För en extra twist kan du gå in på Murakamis hemsida (http://www NULL.randomhouse NULL.com/features/murakami/site NULL.php?id=) och lyssna på musiken medan du läser denna recension.)

Den femtonårige Kafka Tamura lämnar sin distanserade far för att söka efter sin försvunna mor och syster. I hans tankar finns också en profetia. Amerikanska försvarsdepartementet förhör i mars-april 1946 japaner i Yamanashi-prefekturen som varit med om en märklig händelse uppe i bergen. En lärarinna tar sin klass med sig ut på en utflykt. De ser ett glittrande föremål högt uppe i skyn. Strax därefter faller alla barnen in i en underlig medvetslöshet. När de vaknar upp minns de inget. Ett barn ur klassen förblir i koma och vaknar upp efter 2 veckor. Han heter Nakata och föräldrarna finner till sin sorg att han som varit ett så begåvat barn nu har ett totalt blankt sinne. Han minns ingenting, har stora inlärningssvårigheter , men kan tala med katter. Tiden går och han åldras. Kafka Tamura får en otäck minneslucka och vaknar upp täckt av blod. Det regnar makrill och iglar från himlen och en sadistisk kattfångare som heter Johnnie Walker dyker upp.

Jag trodde att det skulle räcka som förberedelse att läsa två romaner av Murakami innan jag tog mig an Kafka på stranden. Men 518 sidor senare känner jag att inget hade kunnat göra mig redo för detta. Än en gång är det med blandade, och starka, känslor som jag lägger ifrån mig boken. Jag har samma problem med karaktärerna i denna roman som jag hade med Sputnikälskling, men jag börjar tänka att det hör till hans berättarstil. På det stora taget så gör det inget därför att själva romanvärlden är så rik och mångfascetterad. En del scener är groteskt äckliga och ändå går det inte att sluta läsa. På nästan varje sida läser jag underbara meningar som klingar som sorgsen musik, med ekon av oändlig rymd. Surrealismen är ett genomgående inslag, men ändå så självklar. Det japanska är mer närvarande, där inslagen av den västerländska kulturen är sammanvävd med andra världskriget där ju även Japan deltog i slutet. Samtidigt är det en högst säregen tolkning av Bildungsromanen där en ung man/pojke lämnar sitt hem, möter faror och äventyr, förändras och lär sig nya saker om sig själv och vänder hemåt igen. Kafka Tamura går dock sina egna vägar… Murakami har även bearbetat Oidipusmyten och förvandlat den till en österländsk myt för den postmoderna kulturen.

En genialiskt konstruerad roman som väcker starka känslor under läsaren.  Lysande romankonst som berör, roar och oroar.

Bokens första mening:
”Så du lyckades skaffa fram pengar?” frågar pojken som kallas Kråkan lite släpigt.

Titel: Kafka på stranden
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Eiko och Yukiko Duke
Antal sidor: 518
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: Originalspråk 2005. Svensk översättning 2006. Pocketutgåva 2007.

Haruki Murakamis korta roman After Dark (http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=0099520869) har en annorlunda  karaktär: mörkret i Tokyo. Vad händer i Tokyo när ljuset försvinner, natten inträder och neonljusen glimmar? Jazzen strömmar fritt i bakgrunden från nattbarernas inre rum. Gatorna är övergivna och ensamma människor på jakt efter sig själva har upplysande konversationer medan kaffeångor och cigarettrök ringlar runt uppenbarande historier. 

Nittonåriga Mari sitter på en servering och läser en tjock roman. Hon väntar på att natten ska nå ett slut. En jazzmusiker, (som spelar trombon), kommer in, känner igen Mari från en dubbeldejt när de gick i high school, sätter sig vid bordet och börjar prata med henne. Det är nästan midnatt nu. Mari har en syster, Eri, som har sovit en onaturligt perfekt sömn i två månader. En riktig Törnrosa försjunken i djupaste sömn. Mannen går. En före detta kvinnlig brottare, numera hotellägare, Kaoru, kommer in på serveringen för att be Mari om en tjänst: en kinesisk prostituerad har blivit misshandlad på hennes hotell och jazzmusikern hade tipsat henne om att Mari kunde kinesiska. Kan Mari komma och översätta? Mari följer med, översätter, och får så en inblick i den omänskliga tillvaro som kinesiska flickor och kvinnor befinner sig i. Den japanska maffian är dagisbarn jämfört med den kinesiska, berättar hotellvärdinnan.  I Eris rum står en teve vars strömkabel är utdragen. Den digititala klockan visar på 00:00. Plötsligt börjar det flimra lite på teverutan. En man, bärande en mask som gör honom ansiktslös, träder fram på teverutan. Han iakttar den sovande Eri. Uppenbarelser och övergångar är i luften. Möjligheterna har inga gränser.

Mellan orden lurar sömnlösheten, rastlösheten och det rotlösa. Atmosfären är både drömsk och verklig.  Varje kapitel har en klocka överst på sidan. Tiden går långsamt när det är natt, nästan i ultrarapid, medan det som sker med människorna upplevs i högt tempo. Hur bär han sig åt för att skapa den tidsförvirringen? Det är genialiskt. Berättarperspektivet är ovanligt, men effektfullt. Så här skriver Murakami: Our point of view as an imaginary camera, picks up and lingers over things like this in the room. We are invisible, anonymous intruders. We look. We listen. We note odours. But we are not physically present in the place, and we leave behind no traces. (s. 27) När jag fick hem boken och bläddrade i den, för en första inledande bekantskap, upptäckte jag att boken var skriven i presens. Nu är det så att jag har en egenhet som läsare – jag står inte ut med böcker skrivna i presens. Jag kände irritation över att ha slängt bort pengarna på en oläsbar bok och besvikelse över att den förlorade lässtunden. Efter ett tag beslöt jag mig ändå för att prova. Denna min egenhet borde bearbetas, tänkte jag, och började läsa med det största motstånd. Efter första sidan var jag fast. Och det tack vare kameraperspektivet. Att läsa After Dark var som att se en film genom kamerans lins och höra en berättarröst. Ni har säkert sett någon film som haft det berättargreppet? Och det var knepet som fick mig att ignorera presens och  i stället känna att det kunde inte ha berättats på något annat sätt. Murakami förde dessutom in en extra knorr, ett metaperspektiv. Genom kameran ser vi den ansiktslöse mannen på teveskärmen. Vi betraktar någon som ser på henne.  Titeln After Dark, tror jag, anspelar på att jazzmusikern Tetsuya Takahashi minns låten som fick honom att vilja bli trombonist: Five Spots After Dark med Curtis Fuller som spelade trombon.  

 Förutom Tokyos natt finns Mari, Eri, Takahashi och Kaoru i detta mörkrets drama. Fyra karaktärer som cirkulerar runt varandra i omloppsbanor som liknar dem i Sputnikälskling. Det är en klaustrofobisk känsla som blir absurd i myllret av alla människor, all rörelse, som sker i natten i den tätbefolkade staden Tokyo. Efter att ha läst Sputnikälskling tycker jag mig se skuggan av den boken, eller kanske är det Murakami, mellan raderna. Jag tycker att han lyckats bättre med personbeskrivningarna än i Sputnikälskling och det kan bero på perspektivet. Jag får inte veta vad som rör sig i huvudet på karaktärerna, bara dra egna slutsatser utifrån det kameran visar. (Sputnikälskling var skriven i jag-perspektivet.) Summa summarum: en riktig pärla. Jag blev mycket förtjust i den. Den var svartare, grymmare och sorgsnare – kort sagt hypnotisk.

Bokens första mening:
Eyes mark the shape of the city.

Titel: After Dark
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Jay Rubin
Antal sidor: 202
Förlag: Vintage Books UK, 2008, (utgiven på originalspråket 2004)

Jag tror att det kan vara början till en alldeles underbar berättelse. Det känns som om jag skulle kunna bege mig till en helt ny plats någonstans. Men när jag väl sätter mig ner vid skrivbordet och försöker skriva, inser jag att något viktigt går förlorat. Kvartsen kristalliserar inte utan slutar bara som småsten. Jag kommer inte någonvart.

Så säger Sumire till sin vän K i början av berättelsen.

Under veckan som förflutit har jag läst Haruki Murakamis Sputnikälskling (http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=9113021338) som kom ut 1999. Mitt läsande brukar dela upp sig snabbt i ett av två läger: 1. Jag tycker om boken. 2. Jag tycker inte om den. Murakami skapade ett tredje alternativ: 3. Jag tycker om den och jag tycker inte om den.
När jag läste sista meningen och kunde reflektera över helheten så infann sig blandade känslor. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte om den. Si eller så? Å ena sidan och andra sidan? Så hur jag ska göra boken rättvisa och klart och redigt beskriva min läsuppleveler känns som en utmaning.

Sputnikälskling har en berättarröst, den 25-årige  läraren K, som har en stark vänskap med Sumire. Hon är tre år yngre, rastlös, sökande skrivare som försörjer sig med diverse ströjobb. K älskar Sumire, en kärlek som är smärtsamt enkelriktad. En dag drabbas Sumire av kärlekens förödande kraft. Hon blir förälskad i en sjutton år äldre kvinna av koreanskt ursprung som hon kallar för Myu, (det ska vara ett rakt streck över u:et, men jag lyckas inte få dit det). Myu är gift, barnlös och är egenföretagare. Hon har två firmor; en tillsammans med sin bror och man  och en som hon driver ensam. Familjeföretaget sysslar med import/export av olika saker från medicinalörter från Kina till datakomponenter. Hennes egen firma är inriktad på vinimport och arrangemang av musikaliska framträdanden. När hennes far dog avbröt hon sin pianistkarriär för att ta över familjeföretaget. Sumire börjar arbeta som sekreterare för Myu. Hennes tillfälliga och oorganiserade liv tar slut. Hon börjar klä sig propert, slutar röka, flyttar till en ny lägenhet, och lär sig italienska och spanska. K ser sin vän och älskade förändras; hur hon glider förbi honom i en annan omloppsbana och det gör honom sorgsen. Själv har han tillfälliga förbindelser och försöker finna en kvinna som kan ersätta Sumires plats i hjärtat, utan att lyckas. Han har en ljummen historia med en gift mamma till en av hans elever. Plötsligt reser Sumire med Myu till Europa på en affärsresa. Sumire skriver brev om städerna de besökt, om maten och om sina känslor för Myu. De besöker Italien och Frankrike och hamnar slutligen på en liten grekisk ö nära turkiska gränsen. Där, på ön, ska de bara koppla av ett par dagar i en lånad villa innan de reser tillbaka till Japan. En natt väcks K av ett brusigt, svajigt telefonsamtal från den grekiska ön. Det är Myu som berättar att Sumire har försvunnit. Hon har gått upp i rök. K reser dit. Myu berättar om resan och om deras sista dagar tillsammans på ön. Den sista natten innan Sumire gick upp i rök var full av gåtfulla skeenden. K vet, (av Sumire),  att något förfärligt hänt Myu som hon vägrar tala om och som gjorde henne oförmögen att älska och gjorde henne vithårig över en natt. Sumire hoppades vara den person som återuppväcker hennes kärlek. Den händelsen hör samman med det som hände under natten. Sumire försvinner iklädd en tunn sidenpyjamas och ett par sandaler. Sökandet börjar.

Så långt berättelsen och den är utsökt vackert skildrad. Titeln Sputnikälskling härrör från att Sumire och Myu samtalar om böcker. Sumire älskar böcker och Myu läser mycket litet. När så Sumire talar om sin aktuelle favorit Jack Kerouac så benämner Myu honom som en sputnik. Hon blandar samman sputnik med beatnik och därefter kallar Surime henne för sin sputnikälskling. Sputnik betyder ressällskap och är den sammanhållande metaforen för de tre karaktärerna i berättelsen. De är himlakroppar vars banor ibland råkar sammanfalla ett ögonblick för att sedan fortsätta sin ödsliga resa. K, Sumire och Myu är satelliter och läsare ressällskapet -så känns det och jag undrar beundrande hur Murakami bär sig åt. Det är skickligt skrivet. Jag tyckte mycket om Murakamis surrealistiska stil. Tyvärr är det en inriktning som legat i träda i många årtionden och när det används så blir det lätt overkill. Murakami lyckas med balansen verkligt-surrealistiskt. Romanens konstruktion där händelser i början av berättelsen återkommer och binder samman förstärker temat. T ex så anger Surimes inledning i början av boken rörelsen i historien.

Det som stör mig och som gör att jag inte vet på vilket läsarben jag ska stå på är valet av perspektiv, karaktärsskapandet och de inskrivna kulturreferenserna. K är berättaren i jagform. Det är ett perspektiv som innebär begränsningar i berättandet. Jaget ser händelserna ur sitt eget perspektiv och vet följdaktligen inget om det som sker på andra platser eller sinnen. Det finns olika sätt att lösa den begränsningen. T ex flera ”jag” som berättar eller ett växelvis berättande mellan ”jag” och tredje perspektiv. Murakami har valt att låta Surime och Myu berätta i jagform, delvis genom brev som K läser eller att K återger vad Surime och Myu gör. Där ligger min irritation. Det blir inte trovärdigt när kvinnorna kommer till tals. Möjligen kunde det passera i brevform, men när K lyssnar på kvinnorna blir det hela så uppstyltat, tillrättalagt och stelt. Konstruerat.  Det är inte trovärdigt i min föreställningsvärld att en okänd kvinna, som beskrivs ha stark integritet, en air av gåtfullhet och som är mycket mån om sin värdighet, inför en mycket yngre man som hon träffar för första gången, totalt utlämnande redogör in i minsta detalj något oerhört privat. När jag läste dessa partier hackade tempot till därför att jag blev så irriterad på denna osannolika förtrolighet. Detsamma gällde beskrivningen av miljöerna som kvinnorna befann sig i. Ska man ta med vilka blommor som finns i vilken sorts vas på det bord man åt sin mat på en restaurang och samtidigt berätta om samtalet mellan sig själv och den andre, samt helt utan spärrar redogöra för vilka känslor man hade samtidigt då blir det inte en monolog. Det blir något annat. Ett brott i perspektivet som jag tyckte var störande.

Som jag skrev i början är berättelsen utsökt. Spännande. Levande. Det gör mig därför kluven när jag tänker på att författare brukar säga att karaktärerna är handlingen. Varför är det något att tveka inför? Ja, det är problemet med karaktärernas komplexitet. Inte ens Myu som ska vara så gåtfull och komplex är det. K är utan några karaktärsdrag som skapar en bild av honom. Blek. Ansiktslös. Karaktärslös, om än sympatisk på ett likgiltigt sätt. Myu, med största potentialen till djup, känns lika overklig som de surrealistiska inslagen i berättelsen. Sumire är den karaktär som framträder minst diffust, men skiftningarna i hennes personlighet blir inte trovärdig. Det känns inte sannolikt med Sumires totala förändring eftersom inget av denna förändringsmöjlighet inplanterades tidigare i berättelsen. Sumire var en mycket egensinnig ung kvinna som inte lydde något av de konventioner eller intryck som räcktes henne, men Myus inträde i Sumires omloppsbana orsakar en ögonblicklig vilja till underkastelse och förändring? Bara så där? Med avsikt? Kanske. Har ingen aning.

Och så the namedropping. Jag har förstått på svenska recensenter att Murakami genom att dra in europeiska kulturella företeelser söker skapa en bro mellan den japanska kulturen och den västliga kulturen, vilket gjort att han lättare har fått en stor läsekrets utanför sitt land. Jag kan tänka mig att han kan vilja skapa ett band mellan två kulturer för att visa att vi har gemensamma punkter och därmed inte är så främmande för varandra. Men jag kan också tänka mig att kulturdropping på det här viset också är ett knep för att sälja mer böcker. En flirt med läsarna. Lite kulturreferenser som man känner igen är ofta trevligt under läsningen. Det skapar en intertextualitet som kan vara spännande. Rent av rolig. Kan tänka mig att K är hämtat från Kaftkas Processen och den grekiska ön en inspiration från John Fowles Illusionisten, men resten? Inte allt har en självklar plats där. I Sputnikälskling är det för många namedroppings. De förefaller inte  ha ett syfte med sitt uppdykande, utan inslängda. Det stör.

Så vad ska jag säga som slutligt omdöme? Å ena sidan en fantastisk, annorlunda läsupplevelse. Å andra sidan en irriterande och hackig känsla som svärtar ned den underbara berättelsen och det vackra, precisa språket som har en bedräglig enkelhet och poetisk lyskraft. Jag är tacksam att Murakami lämnar gåtorna obesvarade och ja,  jag ångrar inte att jag läste boken.

Bokens första mening:
Den vår då Sumire var 22 år gammal blev hon kär för första gången i sitt liv.

Titel: Sputnikälskling
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
Antal sidor: 287
Förlag: Norstedts, 2009, (pocket)

A S Byatt får vänta en stund till, eftersom jag valt att läsa Haruki Murakami under mars månad. Jag börjar med Sputnik älskling av den enkla anledningen att den boken är på svenska. Efter att ha läst The Swan Thieves så är det skönt att vila språkbehandlaren i huvudet en smula. Min kunskap om japanska författare sträcker sig till Historien om Genji och James Clavells bok Shogun, (filmatiserad med Richard Chamberlain), en indikation på att min kunskapskarta besitter stora vita fläckar. Ja, en gång bläddrade jag i en antologi på engelska som innehöll japanska spökhistorier. Då var jag nära att låna boken, men så fladdrade scener och känslor förbi om japanska skräckfilmer, t ex den mästerligt skrämmande Ringu, (som var 10 000 ggr värre än den amerikanska varianten The Ring). Jag rös och ställde tillbaka den på sin plats. Måhända orättvist att inte ge antologin en chans, eftersom jag i allmänhet tycker om spökhistorier om de är så där lagomt skrämmande. En kvinna uppvuxen i mellanmjölkens land föredrar det som är mittemellan även av skrämselhicka. Murakami är något av bokbloggarnas älskling, så jag blev intresserad av hans författarskap, kom in på hans hemsida (http://www NULL.randomhouse NULL.com/features/murakami/site NULL.php?id=), och började tänka att det var på tiden att jag läste något av honom. Hittills kan jag bara säga att Murakami har åtminstone en fascinerande fantasi när det gäller titlar på sina böcker.

Här (http://images NULL.google NULL.se/imgres?imgurl=http://www NULL.expressen NULL.se/polopoly_fs/1 NULL.1357123!slot100slotWide75ArticleFull/3447786819 NULL.jpg&imgrefurl=http://www NULL.expressen NULL.se/kultur/1 NULL.1357085/haruki-murakami-sputnikalskling&usg=__umR9xMpJkURlUgKiZ39xr0vdvaE=&h=231&w=420&sz=10&hl=sv&start=19&itbs=1&tbnid=zx93M47dxNTzJM:&tbnh=69&tbnw=125&prev=/images%3Fq%3Dsputnik%2B%25C3%25A4lskling%26hl%3Dsv%26gbv%3D2%26tbs%3Disch:1) är en artikel om Murakamis Sputnik älskling i Expressen.

Baksidestexten från pocketboken: Berättaren, läraren K, älskar Sumire, en ung, begåvad och orolig författare. Sumire älskar affärskvinnan Myu, som hon kallar sin sputnikälskling, (hon har en gång råkat kalla Sumires favoritförfattare Jack Kerouac sputnik istället för beatnik). Men Myu har förlorat förmåga att uppleva kärlek överhuvudtaget. En natt får K ett telefonsamtal från en grekisk ö. Det är Myu som ringer. Sumire har försvunnit spårlöst och utan något förklaring. Är hon död? Eller befinner hon sig i en annan dimension? På ett plan är Sputnik älskling ett trassligt triangeldrama av obesvarad kärlek. Men precis som i Fågeln som vrider upp världen och Kafka på Stranden håller Murakami en dörr öppen in i en annan värld, en surrealistisk drömvärld, som finns där både som hot och en möjlighet.