Ett rum med utsikt

Det är något som surrar i luften. En hare som springer omkring med en klocka i sin sidenbroderade väst. En flicka som växer sönder hus och som ska halshuggas av ilskna pokerkortsdrottningar. Alice i Underlandet har återvänt. Philip Pullmans fantasytrilogi,  Maria Gripes Skuggserie och C. S. Lewis Narniaserie: alla lever fortfarande i vår slamriga nutid. Jag läste en intressant krönika på Expressen, skriven av Amanda Svensson: Litteratur Lördag (http://www NULL.expressen NULL.se/kultur/1 NULL.1855147/litteratur-lordag), där hon berättar om hur diskbänkrealismen i skolan avfiktionaliserar barnen, tar ifrån oss fantasins underbara skapande förmåga. Jag nickar instämmande medan jag läser. Det går att anknyta till mina erfarenheter av skolan och jag ser samma förkvävande mönster i min dotters skola. Så glad jag blev när hon sade att de skulle börja föra dagbok. Tänk att de fick skriva varje dag! I mina tankar var jag barn igen och såg framför mig hur jag varje skoldagsslut tog fram mitt häfte och började skriva om allt som kom fram ur min fantasi! Det blev inte så för min dotter. De skulle skriva: ”Idag har jag ätit blodpudding och simmat på gympan. Vi ska städa skolgården i morgon. Då ska jag ta med mig handskar.” Fokus låg naturligtvis på syntax, stavning och förmågan att ta fram det viktigaste ur dessa spännande skoldagar. Platt fall på den hårda fotbollsplanen… Verkligheten har landat. Roligare än så här blir det inte. Och så fortsätter det långsamma dödandet av skapandets magi. De som vågar dagdrömma löper risk att bli utmärkta som ”ev. ADD?” med remisser till skolpsykologer och BUP-mottagningar. (ADD betyder uppmärksamhetsstörning utan den hyperaktivitet som ADHD uppvisar). Klart att jag hårddrar det nu, alla som dagdrömmer har inte sådana brister i uppmärksamheten och svårt att komma igång med uppgifterna att de uppfyller dessa kriterier, men ligger det inte ett litet korn av sanning? Handen på hjärtat: hur många av er har inte tillbringat de trista lektionerna med att se ut genom fönstret och genom fantasin fly bort? Eller stirrat med ett låtsats koncentrerat uttryck på algebrans mystifikationer medan man varit i en Narnialiknande värld och utkämpat strider mot det onda? Jag börjar misstänka att det finns en plan bakom dessa krassa pedagogiska läroplaner. Det dolda motivet är att människor utan fantasi är så mycket lättare att styra. Kanske är mina, (galna?), fantasier ett uttryck för att jag tycker mitt nuvarande arbete är så själsdödande att jag börjat dagdrömma om falska ränker som bara existerar i en överhettad hjärna? För jag är en av dem som diskbänksrealisterna inte kunde kuva! Jag dagdrömde i tyst uppror mot de som ville invadera mina tankar. Jag gör det fortfarande och jag är inte lättstyrd. Min dotter ska följa i mina fotspår. Läs gärna Amanda Nilssons krönika. Hon säger det så mycket bättre än vad jag gör.