”… Vad staden verkligen är under detta hölje av skyltar, vad den innehåller eller gömmer, om detta har den som lämnar staden inte fått veta något. Utanför staden utbreder sig ett öde land ända till horisonten, och över det en himmel där molnen jagar. I den form som tillfälligheten eller vinden ger åt molnen är människan redan beredd att igenkänna figurer: en segelbåt, en hand, en elefant…”
(Italo Calvino, De osynliga städerna, Städerna och tecknen. 1)
Har inte alla någon gång legat och sett moln som seglat fram på en djupblå himmel medan de mest fantastiska figurer har tagit form i hjärnan? Den som nu skakar på huvudet ombedes att omgående göra detta. Det hör till vår allmänutbildning. Människorasens kännetecken: fantasin. Vi söker tecken och där inga finns skapar vi dem. Tecknen blir våra vägvisare, våra skyltar; en orientering i världen och i vårt minne. En sång spelas på radion eller Spotify – omedelbart är vi i den situation där något betydelsefullt hände och den sången spelades. En doft slungar oss årtionden bakåt. Ett oväntat ljud kastar oss in i den vakna mardröm som ett trauma tauterar in vårt vara. Idag är det en meter djup snö. Det är kallt. Snön knarrar under fotsulorna. Det dröjer tills jag kan ligga i gräset med armarna under huvudet och fästa blicken på molnen. Då kan jag leta tecken i skyn och finna dem.
”… Denna våg av minnen suger staden i sig som en svamp och utvidgar sig. En beskrivning av Zaira som det är i dag måste också innehålla hela dess förflutna. Staden bär det i sig som linjerna i en hand, det är skrivet i gathörnen, på fönstergallren, på trappornas räcken, på åskledarna och på fanornas stänger, och varje liten del är i sin tur full av repor, skråmor, hack, inskärningar, märken efter sparkar.”
(Italo Calvino, De osynliga städerna, Städerna och minnet. 3)
Idag hyllas det utslätade och mimiklösa, kopiornas ideal. Silikon, botox och lyfta ansikten. Var finnas deras minnen när allt har laserbränts till rykande rök uppsuget av effektiva fläktar? Min kropp bär många ärr och skador efter olyckor, födslar och missöden; min själ håller än fler hågkomster om än de inte är synliga för betraktaren. I min bekantskapskrets finns en kvinna som har slätat ut sitt kroppsminne. Hon är otäckt lik en Barbie-docka. En plastmänniska. Hon gör mig rädd, men främst oändligt sorgsen. Innan hon lät silikonpåsarna fylla bysten, spruta upp läpparna till anknäbbar och lyfta bort sitt minspel, var hon en människa att relatera till. Efteråt blev hon ett objekt. Och ytan kryper ned i själen, lika långsamt men ändock obönhörligt nedåt som tjälen tar marken i besittning. Min älskade vän. Du är snart försvunnen.
”… Tills nu hade jag aldrig sett något annat än öknen och karavanlederna. Denna morgon i Dorotea kände jag hur mycket vackert det fanns i livet som väntade på mig. Under årens lopp har mina ögon vänt tillbaka till att begrunda öknens oändliga vidder och karavanvägarna, och nu vet jag att allt detta är bara en av de många vägar, som öppnade sig för mig den där morgonen i Dorotea.
(Italo Calvino, De osynliga städerna, Städerna och längtan. 1.)
Ett nytt år håller uppmärksamheten mot det som varit, de ögonblick som fladdrade till och försvann, de möjligheter som aldrig togs. Om jag förmår lyfta blicken och ta in det som visas finner jag att den väg jag valde bara är en av många. Nu står jag inför att välja en annan väg; på vilken väg träder jag in i 2010?
Jag önskar ett nytt arbete där arbetstyngden är hanterlig, där cheferna accepterar att jag har en familj, där arbetskollegorna finner att mitt bästa är gott nog. Jag önskar många böcker lästa, många dikter och teatrar genomlevda, många filmer sedda och många möten med goda människor. Jag önskar alla detta. Utan kultur finns ingen civilisation. Inga städer. Inga människor.
”Den som rider länge genom ödsliga trakter börjar längta efter en stad. Slutligen kommer han till Isidora, en stad där alla hus har spiraltrappor med inläggningar av havssnäckor och där man efter konstens alla regler tillverkar kikare och violiner, där en främling som tvekar i valet mellan tvenne kvinnor alltid möter en tredje, där tuppfäktningarna urartar till blodiga slagsmål mellan vadhållarna. Allt detta tänkte han på, när han längtade efter en stad. Isidora är alltså hans drömmars stad men med en skillnad. I den drömda staden var han ung; till Isidora kommer han sent i livet. På torget är det en låg mur, där de gamla sitter och betraktar ungdomen som går förbi och han sitter själv bland dem. Hans längtan och begär är redan minnen.”
(Italo Calvino, De osynliga städerna, Städerna och minnet. 2.)
Jag har länge gått genom öde marker och längtat efter staden, mina drömmars stad. Jag är också ung i min drömda stad, men jag har ännu inte accepterat att när jag anländer till mitt Isidora så är jag gammal och att min längtan och begär har bleknat till minnen. Varje nyår läggs en gnista till minnets arkiv. Varje nyår har jag kommit några fotsteg närmare min drömda stad. Medan fyrverkerierna brister ut i hyllning till livet och kemins förunderliga kraft att skapa sådan skönhet i skyn önskar jag: må jag inte komma fram i år heller.
”Den som bryter upp och färdas tre dagsresor österut befinner sig därefter i Diomira, en stad med sextio silverkupoler, bronsstatyer av alla gudarna, gator belagda med tenn, en teater av kristall, en guldtupp som gal varje morgon från ett torn. Alla dessa underbara saker känner den resande redan till, eftersom han också har sett dem i andra städer. Men det speciella just här är att den som kommer till staden en kväll i september, då dagarna börjar bli korta, då alla mångfärgade lampor tänds över värdshusens portar och man från någon terass hör en kvinna skrika: aj!, måste avundas dem som tror att de redan upplevt en kväll som denna och att de den gången var lyckliga.”
(Italo Calvino, ”De osynliga städerna”, Städerna och minnet. I.)
Marco Polo berättar för sin vän Kublai Khan om alla de märkliga städer som finns i Kublais rike. Men bilderna glider samman. Konturerna löses upp. Berättar Marco Polo om sin egen stad, Venedig? Jag läser om detta korta kapitel för att förstå. Det går inte att säga att jag omedelbart inser vad som står där och vad det kan betyda för läsaren, dvs. mig. En bild kommer. Det är en rik stad. Förmögen som har råd med all denna pråliga lyx. Kitsch. More is more. Resenären imponeras av rikedomarna. Här lever människorna lyckliga, tänker han kanske. En kvinnas skrik skär hål på illusionen. Bakom scendekoren finns våld, smärta och rädsla. Resenären upphör känna lycka. Han känner sorg. Så tolkar jag texten som Italo Calvino har skrivit. En gång var jag hos vänner i Estland. De var fattiga. Den stora unionen hade fallit. De var fria. De sade att de inte förstod varför vi i Sverige och Finland hade så höga självmordssiffror. Vi hade det ju så bra, materiellt sett. För dem var mitt land Diomira och de var resenärer som strax skulle bryta upp i september månad.
(http://www
Senaste kommentarerna