Ett rum med utsikt

We wowe a web in childhood
A web of sunny air;
We dug a spring in infancy
Of water pure and fair;

We sowed in youth a mustard-seed,
We cut an almond rod;
We are now grown up to riper age -
Are they withered in the sod?

Faded! the web is still of air,
But how its folds are spread,
And from its tints of crimson clear
How deep a glow is shed…

The mustard-seed in distant land
Bends down a mighty tree,
The dry unbudding almond-wand
Has touched eternity.

Charlotte Brontë, Retrospection, (1835)

Med detta vemodiga poem inleder A S Byatt ”The Game”, (1967). Boken handlar om barndom, vuxenliv, mörka händelser, hemligheter, tillbakalickar – retrospektion. Jag tänker på att se in i en spegel där man hinner fånga en glimt av något bakom ens axel som man inte varit medveten om. Byatt är en akademisk författare som ställer höga krav på sin läsare. (Den mest läsvänliga var också den som fick störst genomslag för en vidare läsekrets: ”Possession”. Den bok som sedermera blev en utmärkt film med Gwyneth Paltrow i huvudrollen.)  Jag ska här genast tala om att jag har endast öppnat första sidan och läst denna dikt, inget mer. Därför kommer heller inget mer tänkt om boken förrän den är läst. Det jag behövde skriva om var hur omedelbart jag slungades till min egen barndom – tack vare några svärtade tecken på ett pappersark, (ett gulnat sådant). Kanske är jag en av de få som inte har läst något av de berömda systrarna Brontë, men så är det i alla fall. Att läsa Charlottes dikt så här apropå och beröras så djupt är något stort. Det är det här som är läsarens belöning och strävan; det ögonblick man uppslukas och förs in i både okända och välbekanta djup i ens inre. Jag undrar om Byatts egna ord kommer att ge mig en liknande upplevelse eller om jag lägger ifrån mig boken oberörd?