Ett rum med utsikt

Fördelarna med deckare är många: spänning, samhällskritik, samhällsskildringar, relationer, konflikter, miljöer och tempo. En annan fördel är att deckare klarar av att man lämnar dem mitt i och återkommer. Man tappar inte bort sig och glider snabbt in i historien igen. (Vete den store hur författarna klarar av det, men jag är tacksam för deras formidabla förmåga). Mina barn är ännu små och det brukar innebära att tiden blir uppstyckad i korta läsebitar och längre mammabitar. En deckare är därför det perfekta läsobjektet  under sommarens ledighet när jag inte pendlar med bussen till jobbet och har 2 X 40 minuters lästid. Som jag tidigare upplyste er om så har jag har läst Anna Janssons Först när givaren är död (http://www NULL.bokus NULL.com//bok/9789170017742/forst-nar-givaren-ar-dod/). (http://www NULL.bokus NULL.com//bok/9789170017742/forst-nar-givaren-ar-dod/)På baksidan talas om arkeologiska fynd som ska skriva om Sveriges historia och nämner Dan Browns Da Vincikoden i samma mening.

Den gamla krutdamen Frida Norrby stapplar runt på natten och gräver upp ett barnskelett som hon tar med sig hem till sin lilla stuga. Camilla, en ung kvinna som hyr grannstugan, råkar se Frida ute på natten och följer efter henne. Hon ser in genom fönstret att Frida bäddar ned ett barnskelett och blir fundersam, (vem skulle inte bli det?). Frida mår inte bra och får tillsyn av distriktssköterskan Ingrid. Frida vågar inte äta eller dricka något snart eftersom hon är övertygad om att någon håller på att förgifta henne. Dement, paranoid eller korrekt försiktigt? Maken Helge har nyss dött och hon finner i hans bankfack kartor över något som ger hjärtklappning: Sveriges historia kan skrivas om med hjälp av dessa fynd! Men Fridas stuga brinner ned och snart dör fler i hennes närhet: distriktssköterskan Ingrid hittas ihjälslagen i munkhuset och Camilla stängs inne i bastun på badhuset och dör. Kommissarie Maria Wern får en svettig sommar. Hennes älskade Per var nära döden i förra boken. I denna bok ligger han på sjukhus och läget är ovisst. Kommer han att överleva? Maria går en akvarellkurs och upptäcker att det finns hemliga liv hos en del av deltagarna.

Det som är Anna Janssons styrka är karakteriseringen. Hon lägger ned stor möda på att skapa levande människor som alla styrs av sina egna motiv, skapade av tidigare erfarenheter. Miljön är fint skildrad. Gotland i försommarskrud är verkligen vackert beskrivet i hennes bok. Men nackdelen med all denna karakteristik är att personerna får alldeles för mycket utrymme på bekostnad av handlingen, kan jag tycka. Alla har massor av tankar och känslor som de måste älta för att rättfärdiga sig själva. När sådana inre monologer får fortgå i en sida eller fler blir jag uttråkad. Jag började hoppa över dessa partierna för att komma framåt. Tre människor hade ju trots allt dött! Var fanns kopplingen – om det fanns någon? Motivet?

SPOLIERVARNING HÄR! Dessemellan jobbar Frida, (som inte alls dog i branden), med en värsting som jag absolut inte skulle ha låtit min gamla mormor umgås med! Efter att ha läst boken så tycker jag att det bästa var de partier där Frida och värstingen Joakim samspelar. Där övriga dialoger känns stela och föreläsande så spritter dialogerna mellan dessa omaka människor av liv och bitsk humor. Vem som var mördaren och skattjakten var förvånansvärt likgiltigt för mig. Skattjakten var tyvärr ganska tråkig, trots det omaka parets snitsiga samspel som liknar Bruce Willis och Cybil Shepherds smågrälande. I och för sig var mördaren den jag minst anade, men själva poängen med att läsa en deckare är ju ”who done it”. Först när givaren är död hade varit en fin relationsroman, men som deckare är den svag, även för att vara sommarlustläsning.