När jag strosar runt i vardagsrummet, vars fönster behöver putsas, och låter ögonen glida över böckerna som trängs i bokhyllorna – ja, då tänker jag ibland på hur härligt det är att vara född i denna tid när en bok är överkomlig. Till och med så överkomlig att jag för en ringa kostnad kan trycka mina egna texter. Om jag hade varit född på 1200-talet, och kvinna, hade min enda chans att läsa varit att bli nunna och de böcker jag skulle läsa vore Bibeln och religiösa skrifter, kanske någon antik filosofs tankar, och på latin. Även sedan boktryckarkonsten kom under 1500-talet, (tror jag), så var utgivningen av böcker liten och själva utövandet av läsandet ansågs som suspekt. Att läsa innebar att man avskilde sig från gruppen och det var både onyttigt och hotande. Ja, nog är vi lyckligt lottade. Fortfarande finns områden där en bok är sällsynt och för vilken man kan få lida svårt för att man äger. Jag firade Världsbokdagen i förväg, eftersom min vän skulle resa bort idag. Under en lunch med andra vänner gav vi henne en bok om hur man finner sin mening med livet med Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Boken heter I Dantes spår (http://www NULL.bokus NULL.com/b/9789177386728 NULL.html?pt=search_result&search_term=i%20dantes%20sp%E5r) av Bonny G Shaub och Richard Scahub.
Jag har läst Michéle Lesbres ”Den röda soffan”, vilket har tagit två veckor. Vårens ankomst påverkar inte bara naturen utan även mitt tålamod att läsa, märker jag. Romanen börjar med att Anne börjar undra vad som hänt sin gamla kärlek Gyl. Han har flyttat till en by vid Bajkalsjön och så åker Anne transsibiriska järnvägen för att söka honom. Medan hon är på resande fot går hennes tankar till den gamla damen Clémence som Anne brukar umgås med. Clémence sitter i sin röda soffa medan Anne högläser om starka kvinnors livsöden. Något händer med Anne under resan. Målet, att söka upp Gyl, blir mindre och mindre viktigt. Människor hon möter på tåget och stationerna, landskapet som förändras utanför kupéfönstret och så hennes läsupplevelser – allt bidrar till en omvärdering och som för henne tillbaka hem. Men vad väntar där? Slutet är sorgligt. Språket är enkelt, klart och vemodigt. Anne och Clémence var fint tecknade karaktärer. Denna lilla stillsamma berättelse talar om att det är resan som är mödan värt, inte målet, och om nödvändigheten att ge reflektionen tid. Jag tyckte om boken, även om det inte en berättelse som gjorde ett starkt intryck hos mig.
Bokens första mening:
På en grusväg stod en man och rullade en cigarett bredvid en motorcykel, en jättelik skalbagge, ett sällskap i ensamheten.
Titel: Den röda soffan
Författare: Michèle Lesbre
Översättning: Marianne Tufvesson
Antal sidor: 131
Förlag: SEKWA förlag
Utgivning: 2007, sv. översättn. 2009
När jag ska beskriva min upplevelse av Virgina Woolfs Vågorna är det som att kasta en liten sten i ett enormt hav av ord. Woolf, som tillhör gruppen moderna klassiker och den litterära kanon. Vad kan sägas om hennes böcker som inte redan är sagt och så mycket bättre dessutom? Nåväl. Jag lämnar hennes minnes storhet därhän och koncenterar mig på läsupplevelsen. I förordet av Jenny Tundahl skriver hon att karaktärerna är i vardande. Vågorna handlar om sex personer som grupperar sig den döde Percival med havet som bakgrundsscen. Kanske är havet den sjunde karaktären. Jag tycker det. Romanen inleds med en liten tavla målad av ord. En tavla med hav och natur som sätter stämningen för boken. Därefter kastas man in i gruppens pågående samtal. Ett uttalande följs av ett annat som följs av den tredje stämman osv. Handlingen? Här drar jag på svaret. Det är dialogerna som är handlingen med Percival som deras Graal, tycker jag. Det som händer kring Susan, Neville, Louis, Jinny, Rhoda och Bernhard är faktiskt oväsentligt. En dialogisk handling – så ovanligt, tänkte jag under läsningen. Det var inte lätt att komma in i boken. Det tog emot rejält. Men jag kämpade på och när allt är över, när jag står vid havets rand och blickar ut mot horisonten, så känns det så rätt. Denna historia kunde inte ha blivit gestaltad på något annat sätt. På baksidan av boken står det: ”Vågorna har liknats vid ett impressionistiskt måleri och en symfoni, men närmast kommer man nog om man liknar den vid ett stycke kammarmusik för sex stämmor.” Jag kan inte säga det bättre. Det stämmer. Ett stycke utsökt musik som förändrar läsaren. Det är sällan man är stadd i förändring under läsningen, alltför ofta reducerad till en konsument. När jag läste Vågorna var jag medskapare. Det är stort, Virginia Woolf.
Så här (http://snowflakesinrain NULL.wordpress NULL.com/2010/03/11/pa-natterna-laser-jag-vagorna/) skriver Snowflakes in rain om Vågorna.
Bokens första mening: Solen hade ännu inte gått upp.
Titel: Vågorna
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Jane Lundblad
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Första utgåva 1931. Första svenska utgåva 1981. Pocket 2009.
Frilansjournalisten Diane Harpman gör ett reportage om kinesiska bröllop på restaurangen Bombyx i Paris eget chinatown. Restaurangen är fylld av fjärilar som flyger omkring i lokalen medan gästerna äter och umgås. Plötsligt kommer en kvinna in och sekunderna efter stormar män in, tungt beväpnade, och sprider död omkring sig. Diane fotograferar allt och säljer artikeln till Le Monde. Tillsammans med en kollega börjar hon undersöka händelsen och sugs in i en ond malström av maffiastyrda konflikter och miljardintressen i biologisk manipulation.
Föga anade jag att denna påskdeckare skulle ha något gemensamt med både Haruki Murakamis böcker och Marian Keyes The Brighest Star in the Sky, nämligen mystiska väsen. I Bombyx är dessa väsen spöken, hemmahörande i den kinesiska folktron. Diane kan se spöken. Hon har med stor smärta tvingats acceptera att hennes avlidne älskade man och lille son dyker upp på gatan, går framför bussen, var som helst när hon minst anar. Ibland talar de med henne. Minnena är överväldigande plågsamma för Diane. Hon besöker en gammal fotograf i sökandet efter svaret på vem den dödade kvinnan var och varför hon mördades. Fotografen Emmanuel Rosenzweig bor i samma hus som den dödade kvinnan. Han bjuder in Diane. Hon ser något obehagligt: ena väggen är tapetserad med svartvita fotografier av död, våld och grymhet. Den andra väggen är fylld av färgfotografier på den vackraste fridfulla natur. Rosenzweig berättar att bakom kullarna på ett särdeles vackert foto pågick en masslakt. Varför dödar människor varandra? frågar han. Strax därefter dödas han och jakten på Diane börjar.
Bombyx mori är det latinska namnet på silkesfjärilen och jag måste säga att inledningen på restaurangen med alla fjärilarna som flyger runt bland gästerna är mycket visuell och laddad med symbolik. Diane betraktar fjärilarna som bärare av de mördades själar medan hon fotograferar massakern. Sorgen som värker när hon ser ett litet barn och Frankrikes kolonisering i Sydostasien bidrar till att skapa ett djup i historien. I spåren av döda människor som sprids runt Diane likt blomblad kanaliserar hon aikidon till övernaturlig Matrixaction. Jag har tränat aikido, men att man kunde få reflexer som var snabbare än kulans hastighet och att man kunde i ögonvrån pixla fram en höghastighetskulas förlopp och likt Matrixkaraktärerna stoppa den - det hade jag inte en aning om. I så fall hade jag fortsatt och nått denna mästerliga höjd av prekognition. Däri ligger Bombyx stora svaghet, tycker jag. Diane blir en superhjälte. Allt annat; att hon umgås med spöken och att hon är en komplex karaktär, det kan jag köpa. Men inte att aikidon skulle göra henne till denna cineastiska akrobat. Anne Rambach är en skicklig författare som har byggt en stabil intrig och komplexa karaktärer. Stilen känns fransk. Boken är verbal, visuell, våldsam och lägger vikt vid nyanser i livet som amerikanska och engelska deckarförfattare undviker eller skildrar ur en annan vinkling. Paris, i boken, är underbart. Solkig, vacker och fylld av historia. Jag kände längtan att resa till Paris och själv se staden medan jag läste boken. Ja, boken är ett gediget hantverk av en skicklig författare. Enda smolket i bägaren var Dianes aikido super naturale. Sammanfattningsvis är Bombyx en värdig påskdeckare för den som söker variation från den engelska deckartraditionen.
Bokens första mening
Diane gick uppför avenyn med långa steg.
Titel: Bombyx
Originalets titel: Bombyx
Författare: Anne Rambauch
Översättare: Helena Stedman
Förlag: SEKWA Förlag
Utkom 2007. Svensk översättning 2008. Pocket 2009.
(http://www
Skönlitteratur
Senaste kommentarerna