Ett rum med utsikt

Jag har nu läst ut Nattfåk (http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=9170017026) av Johan Theorin och säger redan i första meningen att jag tyckte om den. Mycket.

Boken handlar om slöjdläraren Joakim Westin som tillsammans med sin fru, bildläraren Katrine och två små barn,  flyttar till ett gammalt hus på Öland. Gården kallas för Åludden (http://www NULL.johantheorin NULL.com/aludden NULL.html) och ligger bredvid en fyr. Enligt sägnerna så är huset byggt av timmer från ett förlist skepp som inte klarade av fåken, (storm), något som ölandsborna ansåg skulle föra olycka med sig. Ryktet går att det spökar där, men Westins är inte vidskepliga utan tar sig raskt an att renovera huset. En nybliven polis med ett trassligt privatliv, Tilda, flyttar till ön och lär känna sin gamla släkting Gerlof Davidsson. Hon är intresserad av sin släkts historia och intervjuar honom på sin lediga tid. För den nyinflyttade familjen slutar den lovande nystarten med tragedi. Katrine drunknar. Till en början betraktas dödsfallet som okomplicerat, men Gerlof har sina misstankar och berättar om dem för Tilda, som börjar titta närmare på omständigheterna. Parallellt med Joakims sorghantering och Tildas liv som nykläckt polis på ön så får vi följa 3 brottslingars härjningar i sommarstugor och bebodda hus. Smidigt inflikat berättar folk förr i tiden om vissa händelser på Åludden som har betydelse för vad som händer i nuet. Alla trådar löper samman på julaftonen när de döda samlas för att fira mässan och fåken håller ön i ett järnhårt grepp. Upplösningen är magnifik.

Vad jag inte har beskrivit är spökena som ingår i berättelsen. Om jag har förstått det rätt så har svenska författare fått upp ögonen för spöken efter en lång tid av slumrande frånvaro på vindarna och här är en berättelse till med spöken. Det nyvakna intresset har gett varierande resultat, men Johan Theorin hanterar de skugglika döda på ett väl avvägt sätt.  Att få till övernaturliga fenomen så att det inte tippar över åt det ena eller andra hållet,(groteskt eller kliché),  kräver känsla för stil. Det där som är så svårt att beskriva och sätta ord på, men som ger berättelsen en närvaro och framför allt en stämning som får det att krypa i skinnet på en. Johan Theorin lyckas det med mig i alla fall.

När jag läste hans bok så förflyttades jag tillbaka till min egen barndom när gammelfarmor levde och berättade spökhistorier för mig som lyssnade med vidöppna ögon och bultande hjärta. För henne var spökena en naturlig del av livet och den känslan lyckas Johan Theorin skapa i boken. Jag mindes också den sommaren när jag arbetade natt på ett ålderdomshem som det sades spöka i. Det var den gamla föreståndarinnan som bodde på tredje vinden under sin levnad och påstods vandra i korridorerna. Huset var enormt stort med en mörk källare och tre våningar. Det knarrade och knakade och skuggorna ruvade trots att nätterna är lika ljusa som dagarna här i norr. Men det där med spöken var ju nys! En natt stod jag och min arbetskompis och vek tvätt när vi hörde att någon var och gick med raska steg i korridoren på våningen nedanför. Det var alldeles tyst i huset så alla ljud hördes tydligt. Vi slutade arbeta och såg frågande på varandra. Vem i fridens dagar var ute och gick mitt i natten och framför allt med så raska steg? Alla som bodde där behövde rullator eller rullstol. Nåväl. Lika raska var vi och sprang nedför trappan och tände lyset i korridoren där vi hade hört stegen. Men ingen var där. Vi sökte genom hela ålderdomshemmet utan att hitta någon sömnlös människa och alla dörrar till huset var låsta. Nästa steg var att att smyga in i rummen och kontrollera att alla låg där de skulle i sina sängar och det gjorde de. Då såg vi på varandra och jag tror att vi tänkte samma sak: föreståndarinnan var ute och gick. Efter den händelsen arbetade vi alltid tillsammans. Jag har ingen förklaring. Men jag hörde steg och det gjorde även hon. Kanske var det trots allt en liten luring till åldring som ville lufta sig innan han eller hon fortsatte att sova sin skönhetssömn.

Nåväl, boken var både spännande och gripande. Jag har läst hans första bok Skumtimmen och tyckte om stilen, stämningarna och hans vackra språk. Nattfåk är hans andra bok och den är ännu bättre. Han klarar av att skifta mellan olika tider och berättare utan att det blir tråkigt. Oftast brukar jag skumma igenom sådana partier för att komma någonvart, men Nattfåk håller tempot. Det blir flerstämmigt och bidrar till förståelsen för det som sker med Joakim och Tilda. Och så har vi den urgullige, smarte Gerlof – min favoritkaraktär! Det är bara en sak som bekymrar mig, (nåja, det finns väl egentligen mycket värre saker att oroa sig för), och det är kategoriseringen av boken. Den är insorterad i deckarfacket och där tycker inte jag att den hör hemma. Ja, det är mord i handlingen, men den är mycket mer. Det handlar om kärlek, om moral och heder. Det handlar om relationer och att det man gör mot  någon annan får konsekvenser som sträcker sig långt över tid och generationer. Historien lever i oss, vare sig vi vill eller inte. Livet är en komplicerad väv där döden är varpen. Så därför sätter åtminstone  jag in Nattfåk i kategorin Spökromaner. En skickligt skriven spökhistoria. Läs den.