september 2010
m ti o to f l s
« Jul    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  
Murakami

Läser just nu

Senaste kommentarerna

Litteratur (http://www NULL.toppblogg NULL.se/?category=13) Blogg listad på Bloggtoppen.se (http://www NULL.bloggtoppen NULL.se/)
(http://www NULL.bloggportalen NULL.se) Litteratur bloggar (http://www NULL.topblogarea NULL.se/litteratur/)
Blogglista.se (http://www NULL.blogglista NULL.se) Bloggparaden (http://www NULL.bloggparaden NULL.se/index NULL.php?a=in&u=LucyHoneychurch)
Bokbloggar.nu (http://www NULL.bokbloggar NULL.nu) Litteratur (http://www NULL.blogtoplist NULL.se/litteratur/)

Biltema och jag

Maken jublade vid frukostbordet häromdagen: ”Hurra! Äntligen har Biltema öppnat i Umeå! Släng i er frukosten så vi kan fara någon gång!” Vi körde dit och efter att ha gått runt i den sprillans nya affärslokalen fylld av muttrar, avgasrör, arbetshandskar, pryllådor och en massa andra maskulina mystiska föremål så var jag och barnen uttråkade. Dessutom luktade det gummi, som från innerdäck. Men innan Maken skulle lämna av oss på ett vanligt köpcenter som intresserade oss mera så skulle vi ha tag på en brödrost som var så otroligt billig, (49 kr). På väg till den hyllan så passerade jag avdelningen för kuvert och skrivhäften och där hittade jag en skrivbok som hade papper jag gillade! Det var tunna ark med ganska litet mellanrum mellan linjerna och spiralrygg så att man kan vika boken bakåt när man ska skriva på vänster sida. Min Parker Jotter löper så smidigt över detta papper. Inget ont som inte har något gott med sig, heter det, och i detta fallet stämmer det. Nu har jag en fin anteckningsbok där mina oändligt värdefulla tankar kan få form, (haha).

Maken kunde gå på Biltema i 2 timmar och var lika lycklig som jag var över biblioteksbokrean. Vi åt en picknickmiddag i det gröna på hembygdsområdet Gammlia och besökte båt- och sälmuseumet. Barnen var särdeles förtjusta i att kunna gå in i en borgseringsbåt som stod uppställd. Skepp ohoj! ropade de och plötsligt var båten ett piratskepp som seglade på de sju haven. Den fyra år gamla getabocken Wilmer fick några brödkanter av barnen och en av hönorna lät sig klappas – dagens höjdpunkt. Fördelen med Umeås Moderna Museum är att det är gratis inträde. Icke alls oväsentligt om man har 3 barn. Det är även barnvänligt med lekrum för de små och handsnidade gunghästar som de får rida på. Vi vuxna beskådade en fotoutställning av 8 afrikanska fotografer. Fantastiska bilder. Nästa gång vi far till Umeå ska vi titta på världens äldsta skida igen. Den är 5000 år gammal och hittades i Kalvträsk. Jag brukar försöka föreställa mig livet i dessa trakter för så länge sedan, men det enda jag ser är bilder av svält och köld. Tyvärr har inte arkeologerna skrivit några faktarutor om hur livet kunde te sig vid den tiden, så fantasin får löpa fritt.

En sommar hade en konstnär ställt ut en utbränd aluminiumkopp, (värmeljus), och placerat en död fluga däri. Vi stod och såg på detta ”konstverk” och försökte verkligen finna en mening med det, men misslyckades. Jag såg mig misstänksamt omkring för att se om det fanns dolda kameror någonstans. Kanske var det ett dåligt skämt av någon och när man såg ut som om det här var Det Stora Konstverket så skulle man filmas och bli utskrattad? (Jag tänkte på schimpansen som målade tavlor som fick konstkritikerna att jubla). Om det där var konst så hade jag sommarstuga full av dylikt. Varje sommar ligger det massor av döda flugor på golvet och alltid hittar man någon i fönstret och utbrända värmeljus fanns säkert kvarlämnda något år. En annan sommar blev barnen skrämda av gäddskelett som låg utlagda på golvet och några kuber tillsammans med en halv trappa av kolstybb. Som ni förstår så har jag inte läst konstvetenskap och jag är av den kategorin som uppskattar något som är mer, eh traditionellt. Abstrakt konst? Javisst. Men inte döda flugor i värmeljus, träpallar med en gasoltub ditställd, ett snöre knutet i en rosett uppsatt på väggen eller fiskskelett. Vi har gjort sommarens utflykter till detta museum till: ”ska vi gå in dit och se vad vilka tokerier de har hittat på nu då?” och så kollar vi nyfiket med öppet sinne för just tokerier, inte konstupplevelser. Och det är väl inte så dumt det heller. Tänk om det är just det som modern konst syftar till?

Vad är väl en header?

Så här går det när man vill ha det bästa! Dvs. att bloggen ser ut ”rätt” ut innan man vet exakt hur det ska vara… Byten av teman och kolla vad som jag står ut med och när jag hittat ett fint tema hos någon annan bloggare så upptäcker jag att flexibiliteten med olika widgets varierar väldigt mycket. Länkar eller RSS-prenumerationer försvinner och ibland både och. Jag vill ha maximal valfrihet! Inte tvingas nöja mig med en handfull!  Jag sliter mitt hår, som f ö under denna olidliga hetta, inte behöver hårgelé för att stå för sig själv. Svett innehåller salt och gör håret styvt. Billigt och miljövänligt. Jag ropar på Maken att pronto lämna sin Puch Dakota en stund i det svala garaget och hjälpa mig. Förgäves. Han har satt på hörselkåporna med inbyggd radio. Suck. Jag måste väl finna tålamodet bakom hörnet, eller kanske i ett glas iskallt citronvatten.

Meanwhile: överse med storstadsbilden på headern. Jag vet inte i skrivande stund hur jag byter den. Maken ordnar det så fort jag lockat fram honom, (ska lägga en biff på grillen). När han fixat headern får han biffen. Bra plan, eller hur?

Den som färdas

”Den som bryter upp och färdas tre dagsresor österut befinner sig därefter i Diomira, en stad med sextio silverkupoler, bronsstatyer av alla gudarna, gator belagda med tenn, en teater av kristall, en guldtupp som gal varje morgon från ett torn. Alla dessa underbara saker känner den resande redan till, eftersom han också har sett dem i andra städer. Men det speciella just här är att den som kommer till staden en kväll i september, då dagarna börjar bli korta, då alla mångfärgade lampor tänds över värdshusens portar och man från någon terass hör en kvinna skrika: aj!,  måste avundas dem som tror att de redan upplevt en kväll som denna och att de den gången var lyckliga.”
(Italo Calvino, ”De osynliga städerna”, Städerna och minnet. I.)

Marco Polo berättar för sin vän Kublai Khan om alla de märkliga städer som finns i Kublais rike. Men bilderna glider samman. Konturerna löses upp. Berättar Marco Polo om sin egen stad, Venedig? Jag läser om detta korta kapitel för att förstå. Det går inte att säga att jag omedelbart inser vad som står där och vad det kan betyda för läsaren, dvs. mig. En bild kommer. Det är en rik stad. Förmögen som har råd med all denna pråliga lyx. Kitsch. More is more. Resenären imponeras av rikedomarna. Här lever människorna lyckliga, tänker han kanske. En kvinnas skrik skär hål på illusionen. Bakom scendekoren finns våld, smärta och rädsla. Resenären upphör känna lycka. Han känner sorg.  Så tolkar jag texten som Italo Calvino har skrivit. En gång var jag hos vänner i Estland. De var fattiga. Den stora unionen hade fallit. De var fria. De sade att de inte förstod varför vi i Sverige och Finland hade så höga självmordssiffror. Vi hade det ju så bra, materiellt sett. För dem var mitt land Diomira och de var resenärer som strax skulle bryta upp i september månad.