Ett rum med utsikt

”Den som bryter upp och färdas tre dagsresor österut befinner sig därefter i Diomira, en stad med sextio silverkupoler, bronsstatyer av alla gudarna, gator belagda med tenn, en teater av kristall, en guldtupp som gal varje morgon från ett torn. Alla dessa underbara saker känner den resande redan till, eftersom han också har sett dem i andra städer. Men det speciella just här är att den som kommer till staden en kväll i september, då dagarna börjar bli korta, då alla mångfärgade lampor tänds över värdshusens portar och man från någon terass hör en kvinna skrika: aj!,  måste avundas dem som tror att de redan upplevt en kväll som denna och att de den gången var lyckliga.”
(Italo Calvino, ”De osynliga städerna”, Städerna och minnet. I.)

Marco Polo berättar för sin vän Kublai Khan om alla de märkliga städer som finns i Kublais rike. Men bilderna glider samman. Konturerna löses upp. Berättar Marco Polo om sin egen stad, Venedig? Jag läser om detta korta kapitel för att förstå. Det går inte att säga att jag omedelbart inser vad som står där och vad det kan betyda för läsaren, dvs. mig. En bild kommer. Det är en rik stad. Förmögen som har råd med all denna pråliga lyx. Kitsch. More is more. Resenären imponeras av rikedomarna. Här lever människorna lyckliga, tänker han kanske. En kvinnas skrik skär hål på illusionen. Bakom scendekoren finns våld, smärta och rädsla. Resenären upphör känna lycka. Han känner sorg.  Så tolkar jag texten som Italo Calvino har skrivit. En gång var jag hos vänner i Estland. De var fattiga. Den stora unionen hade fallit. De var fria. De sade att de inte förstod varför vi i Sverige och Finland hade så höga självmordssiffror. Vi hade det ju så bra, materiellt sett. För dem var mitt land Diomira och de var resenärer som strax skulle bryta upp i september månad.