Reginald Hill RIP

Reginald Hill lade undan skrivdonen för gott den 12 januari efter en tids sjukdom, (cancer). Han blev 75 år gammal. Hans sista bok kom 2010, (2011 på svenska), ”The Woodcutter” som på svenska blev ”Hämnden”. En historia löst baserad på ”Greven av Montechristo”. Det känns sorgligt att han är död. Han var en bra deckarförfattare och gav ett sympatiskt intryck i intervjuer.

The Guardian skriver här om Reginald Hill.

Penna eller dator?

Dagens Nyheter har en intressant artikel om olika författares inställningar till skrivandet. En del föredrar att skriva för hand, med reservoarpennor, Bic eller blyerts. Andra vill hamra på tangenterna på en Halda, eller höra surret från en elektrisk skrivmaskin. Det finns författare som talar in sitt manus och skriver ut det sedan, (eller låter en assistent göra det – som Barbara Cartland gjorde). Och så finns det författare som älskar datorn och dess ordbehandlingsprogram.

Det är klart att det inte sitter i verktyget för att man ska kunna skriva en dikt, en novell, en pjäs eller en roman. En poet, som också var läkare, skrev dikter på baksidan av receptblocket när han väntade i bilköerna på väg till en patient, (det här var på den tiden när de gjorde hembesök).  Men visst är det lite magi över skrivprocessen – om man har möjlighet att välja?

Det är fascinerande att läsa om hur författare arbetar och varför de väljer ett verktyg framför något annat. Det säger ju en del om hur den personen är i sitt temperament och kanske något litet om personligheten.

Själv är jag mer inne på samma linje som Michael Cunningham:
”För honom är datorn en punkt mellan det egna medvetandet och boksidan.
– Det är därför jag älskar min dator så mycket. För att ord på en datorskärm nästan känns som projicerade drömmar, små flytande hallucinationer som fortfarande är oändligt formbara, men kan försvinna när som helst bara så där – poff!” (citat från artikeln)

Just det där imaginära i att bokstäver liksom flyter upp på en vit skärm är som att överföra drömmar från mörker till ljus, från en oformlig massa till en form. Lite opålitlig också. Hårddisken kan krascha. Ens barn kan deleta dokumentet av misstag. Det blir spännande att skriva då. Det är också en lättnad för att lätt kunna ändra, flytta om, klippa och klistra, strama upp och ta bort när jag har datorn. Eftersom jag tänker ungefär som en flock vilda apor i ett träd, (tankarna far hit och hit, tämligen ostrukturerade), så är ordbehandlingsprogrammet ett stort stöd för mig. Jag kan vräka ut allt  på bildskärmen och sedan redigera. Lätt. Så man kan säga att jag vakendrömmer när jag skriver vid datorn, och jag får ordning i oredan med redigeringsmöjligheterna.

Michael Cunningham. Säger bara: hans hemsida är så läcker! Hans böcker är så bra! Filmatiseringen av ”Timmarna” blev också lyckad. I bokhyllan står hans senaste bok och väntar. ”När natten faller”. Jag ska läsa den. Snart. Nu tror jag för den delen inte att han skriver bra pga. sitt verktyg dator. Talangen, hantverksskickligheten, tålamodet, fantasin, nyfikenheten och koncentrationen – det finns där ändå. Det var bara det att när jag nu läste om Cunningham i artikeln som kom jag att tänka på de böcker jag läst av honom.

Tawni O’Dell och Country Noir

Ett författarskap som jag upptäckte under 2011 var Tawni O’Dell, en amerikansk författare som skriver om landsbygdens människor. Det är så långt från den amerikanska drömmen man kan komma . Svärtan i historierna, och hos människorna som befolkar romanerna, trycks in i ens själ under läsningen, men det blir aldrig  känslosvallande eller klibbigt sentimentalt. O’Dell skriver om arbetarklassen och hur man hanterar att vara i underläge redan från födseln, om hur svårt det är att åstadkomma förändringar och om allt det där som är så djupt mänskligt mitt i all bråte, allt våld, all ensamhet och allt utsatthet.

O’Dell skriver ”literary fiction” och har därmed haft svårt att få den uppskattning hon förtjänar i de bredare lagren. Tyvärr. Jag hoppas så att det blir en förändring och att fler ska upptäcka hennes storhet. Tawni O’Dell är 2000-talets John Steinbeck! Ibland undrar jag om det vore mera hallå kring böckernas kvaliteter och läsvärdhet om det rörde sig om en manlig författare? Hon är översatt till svenska. Så var nu så snälla och gå till biblioteket och låna något av henne! Ni kommer inte att ångra er. Hennes utgivning är: ”Ivans återkomst”, ”Kära syster” och ”Sköra bestar”, (nyutkommen).

Tawni O’Dell har förstås en hemsida som kan besökas här.

2012 börjar med en Paul Auster

Årets första bok blir ”Sunset Park” av Paul Auster. Jag köpte den som en julklapp till mig själv, och kan nu förnöjt sjunka i den Austerska världen, medan vinterns grepp hårdnar om oss. Jag har precis öppnat boken och börjat läsa så jag kan inte säga något om vad jag tycker ännu så länge. Men den första meningen var lovande: ”For almost a year now, he has been taking photographs of abandoned things.”  En inledning som väcker nyfikenhet och får en att undra varför han tar foton på övergivna saker. Så vitt jag kan förstå är det ett ganska brett persongalleri, (då tänker jag att det blir till vara koncentrerad under läsningen så man inte tappar bort sig), och det handlar om den ekonomiska krisen 2008, husockupanter och om ett USA i förändring. (Jag har den engelska utgåvan, medan länken går till den översatta, svenska, utgåvan.)

I olika intervjuer man kan läsa på internet så säger Auster att stämningen i hans böcker är tvärtemot hans inre sinnesstämning. Är han deprimerad blir hans kommande bok glad och vice versa. Det där tänkte jag på när jag läste hans fina ”Dårskaper i Brooklyn”, som var ljusare än hans tidigare.  Det blir nästan så att jag får skuldkänslor när jag är förtjust i hans ljusare böcker om han var nedstämd när han skrev dem. Samtidigt blir jag ju förstämd av romanerna med mörkare bottnar – oavsett om han då var en gladare prick. Mycket märkligt. Jag tycker mycket om hans författarskap, och kan varmt rekommendera hans diktsamling ”Samlade dikter”. Han är en minst lika skicklig poet som han är romanförfattare.

En liten rolig notering: de flesta som läser och tycker om Paul Auster vet förmodligen att han är gift med en annan lika skicklig och omtyckt författare, Siri Hustvedt? Ja, jag tror att ni har stenkoll på det och att ni också såg t ex Babel när de båda besökte programmet och Daniel.  Men visste ni att hans första fru också är författare? Lydia Davies. Jag har hennes samlade berättelser och kan bara säga att denna dam är minst lika skicklig som Paul och Siri! Mera egensinnig, lite smågalen på ett kreativt sätt. Den snygge och charmerande Paul har öga för skrivande intelligenta och vackra damer han. Om ni blev nyfikna på Lydia Davies så har ni en ny och intressant upptäckt framför er! ” The Collected Stories of Lydia Davies”

Ali Shaws senaste bok snart i min postlåda

Efter att ha läst Ali Shaws underbara saga för vuxna, ”Flickan med glasfötter”, började jag längta efter nästa bok. Nu är min väntan över! Shaws senaste bok är nu ute: ”The Man Who Rained”. Det är samma stil på omslaget som på ”Flickan med glasfötter” och det verkar vara en berättelse i samma magiska stil som den första. Mums för mig, och för alla ni som också tyckte om ”Flicka med glasfötter”.  ”The Man Who Rained” handlar om en flicka, Elsa, som sörjer sin far vars liv tog slut i en tornado. Elsa  lämnar allt och far på en sorts pilgrimsresa till Thunderstown. Hur hon hamnade där? Ja, hon flög flygplan och såg ett litet isolerat samhälle med namnet Thunderstown, en syn hon inte kunnat glömma. Det är många vilsna själar som far dit. Hon är inte ensam. Det här är platsen där vädret får ett eget liv och det är också här som Elsa möter Finn, en enstöring som lever utanför samhället. Finn har en hemlighet: han har en storm inom sig.

Nog för att man kan känna igen vissa element som finns i debuten, men det gör rakt inget alls. Ali Shaws hemsida är fin, tycker jag, och förutom information om hans böcker så har han också en blogg. Rolig att besöka. Det sägs handla om kärlekens olika element, men jag tycker så här innan jag läst denna bok, att det verkar handla minst lika mycket om utanförskap och längtan efter gemenskap och kärlek också. Alltså något som fanns med även i ”Flicka med glasfötter”:

En intensiv höst indeed

Juldagen måste vara den lugnaste och skönaste dagen på året. Man tassar i mjukiskläder och barnen leka lugnt med sina julklappar. Alla i kvarteret är antingen inne och gör, (förmodligen), samma saker som en själv, eller så är de bortresta. Lugnet råder alltså. Frid. Det gör att lusten att blogga börjar vakna igen. Behovet av att få vara en del av det läsandet internet är svårutrotat. Ja, jag har ju läst bokbloggarna och ser med glädje att det kommit till många fler under året. Vi kan aldrig bli för många! Välkomna alla ni som älskar böcker och som vill vara med i samtalen kring det lästa! Men jag då?

Min höst har varit ovanligt intensiv på många sätt. Dels mitt vanliga jobb som tagit en del i anspråk i form av utbildning, resande och nya uppdrag att sätta sig in i. Dels mitt frilansande som kulturskribent för Norran. Jag har läst som en lycklig galning många, många härliga böcker som jag recenserat på tidningen och jag har tagit på mig extraläsning när en recensent avslutat sitt uppdrag och lämnat beställda exemplar på redaktörens bord. Inte hade jag hjärta att låta böcker ligga ensamma och oälskade – så jag tog med mig dem hem och läste. Men inget av det jag läst har jag orkat med att blogga om på Ett rum med utsikt – tyvärr, och recensionerna förefaller vara omöjliga att läsa på nätet, verkar det som. Där förstår jag inte hur tidningen tänker, eftersom det är ett sätt att nå många läsare på. Ovanpå detta har jag ju en underbar familj som behöver sin mamma och fru. Ja, ni vet. Livet. Mångas verklighet. Även min. Jag har valt bort mitt egna bloggande för att orka med allt det andra.

Men – var sak har sin tid. Jag hoppas att 2012 blir ett lugnare år och att jag kan bidra med det lilla jag har, om böcker jag läst och tycker till om.

2011 var bokmässans längsta signeringskö till Hollywoodfrun Maria Montazamis bok ”Välkommen hem till Maria Montazami” medan Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa fick nöja sig med en liten rännil till sitt bokbord. Vet hon vad folket vill ha? Man kan bli lite orolig för bokens liv här, men glamour och verklighetsflykt när lågkonjunkturerna svallar är förmodligen behövligt.

Bokmässans besökare röstade fram sin bästa nu levande svenska favoritförfattare: Håkan Nesser, som i år gav ut ”Himmel över London”. En mångbottnad postmodern thriller som är ganska så mycket ”Graham Greene” i stilen. Klart läsvärd. Klart Nessersk i tonen.

Poeten Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset och vi fick ropa ”Äntligen!” Stolt kunde jag gå till bokhyllan och ta fram samlingsvolymen som jag köpte i somras. Det kändes så fint att just han fick Nobelpriset och att han var en kollega till mig gjorde ju saken bara bättre, (han var yrkesverksam som psykolog).

Bokbloggarna prisade Karl Ove Knausgårds utlämnande självbekännelseromaner ”Min Kamp”. Inget jag läst, eller känt någon lust till, eftersom jag inte har någon fallenhet åt självbiografiska böcker överlag, men jag nämner Knausgård eftersom han verkar ha gjort ett stort intryck på bokbloggarna. Så antagligen är han jättebra och antagligen får jag slutligen ge efter och läsa något av honom. En pocket för dryga 40 kr ska man väl mäkta med, någon gång.

De bästa twittrarna var Jonas Gardell och Steve Martin, som på ynka 140 tecken formulerade sig vasst och roligt. Less is more.

Årets förlagstrend var de små förlagen som vågade välja annorlunda– och lyckades. De är skyldiga till att ge oss något mer än amerikansk, snabböversatt konsumtionslitteratur. Tack. Mina personliga favoriter är Elisabeth Grate Förlag och Sekwa som ständigt ger oss fransk litteratur när den är som bäst. Men vi har också förlag som ger ut tysk litteratur såsom Bokförlag Thorén och Lindskog, Pia Printz som hittar anglikanska guldkorn och Novellix som vågar ge ut kvalitetsnoveller och det kommer förlag som ger ut böcker från öst. Spännande. Fler koreanska och kinesiska författare hittar också glädjande hit till Sverige.

Statsministern erkände att han läst fyra Camilla Läckberg-deckare och fick hennes samlade utgivning i sitt knä. Signerad. Läste en liten not någonstans att Läckbergs PR-kvinna var moderat och hade kontakter upp på regeringsnivå. Jag kände mig lite elak när jag tänkte på om det fanns ett samband eller om det var en slump. Oavsett lobbying eller ej så kan jag bara med beundran notera att Läckberg är en mycket skicklig marknadsförare.

Årets Alma-pristagare blev australiske Shaun Taun som ritat den överjordiskt vackra och gripande boken om exil: ”Ankomsten”. En bok utan ord, och som varenda människa, liten som stor, förstår, (och älskar). Om jag vore statsminister för en dag så skulle jag omedelbums dela ut ett ex av denna bok till alla som bor i Sverige, och peppa alla andra som bestämmer i världen att  ge boken till sina medborgare. Den är bara så bra.

Och med tanke på att snusk kittlat människornas fantasi sedan Hedenhös dagar så blev årets X-rated Magnus Frederiksens ”Erotisk ritbok” – en knep- och knåpbok i den kreativa vuxenunderhållningens tecken. Och årets queerskildring blev ”Cowgirls” där Karolina Bång blandade linedance och banjospel med parkcruising och slagsmål. Ett kul experiment med serie-genren och genusteorin.Mera snusk? Ja, varför inte? En rolig och intressant grafisk roman för den som gillar erotik med feministisk och litterär spets kunde läsa Lina Neidestams ”Maran”. Om en ung kvinna som ska skriva den stora romanen i en fäbod och träffar skogsrå, kolare och Näcken. Bland annat.

Årets roman på export blev Sara Elfmark Bergfors och Mats Strandbergs ”Cirkeln” som nu tampas med ”Twilight” om tronen i Young Adult-genren. Härligt att det finns mer än Stieg Larsson och Camilla Läckberg utanför vår landsgräns och att omvärlden får upp ögonen för det i sammanhanget lilla Sveriges författare. (Svenska är ju trots allt ett litet språk.)

Årets mastondontprojekt i tre delar var Haruki Murakamis ”1Q84″ som var superb i del 1 och 2, men som sorgligt nog föll på mållinjen i del 3. Jag läste i en engelsk intervju att han från början planerat för två delar, men att berättelsen fortsatt leva sitt eget liv varpå han skrev den tredje delen. Jag önskar så att han hade stannat därvid och låtit del tre vara. Hellre en rejäl ombearbetning än att sluta så snöpligt. Men – jag älskar Murakami, oavsett hur han kränger, så ”1Q84″ var ändå årets läsupplevelse, totalt sett.

Årets debutant var vietnamesiska Kim Thúy som med sin självbiografiskt präglade roman ”Ru” fick mig på fall. Jag älskade boken! Punkt. Här fick jag beviset för att självbiografiska romaner kan vara stor litteratur. Läs!

E-boken och läsplattorna blev på allvar en utmanare till pappersboken. I slutet av året kollade jag noga igenom alternativen. Jag har inte bestämt mig ännu för vilken jag ska köpa, men börjar bli allvarligt intresserad. Min man fick en Asus läsplatta av mig i julklapp så nu kollar vi båda på dess för- och nackdelar. Jag tycker tanken på att slippa välja bort böcker när man reser känns så himla bra! Jag kan ha 1000 böcker i en liten platta som väger kanske 200-500 gram. Gaahh.

Slutsats: Boken är inte död! Gott Nytt Läsår 2012!

 

Torbjörn Flygt: Outsider

För tio år sedan kom Torbjörn Flygts ”Underdog” och vann Augustpriset. Den handlade om Johan Kraft som växer upp i Malmös miljonprogram med syster Monika och mamma Bodil under 70-talet. Uppföljaren heter ”Outsider”. Det är sent 80-tal och tidigt 90-tal. Johan läser juridik vid Lunds universitet och bor i studentkorridor. Det är brytningstider: Palme mördas, Berlinmuren faller, Ny Demokrati kommer in i riksdagen, och det är okey att bli snuskigt rik, kalla sig yuppie och hänga på Café Opera. Johans mamma Bodil skolar om sig från fabriksjobbet, och Monika börjar läsa till läkare. Johan är med andra ord på väg att göra en klassresa och här får vi följa den medelålders affärsjuristen Johans återblickar på sitt liv.
Outsider är ordrik, så det är en kompakt läskänsla, vilket gjorde det ganska jobbigt för mig, särskilt som jag har en märklig aversion mot tempusformen presens i romaner. Det är den medelålders Johan som ska berätta för oss om den här perioden i sitt liv, men varför ska han berätta i nutid, precis som det händer just nu? Nja, jag skulle ha föredragit ett annat berättarperspektiv. Medan jag läste tänkte jag på att jag fick inte grepp om Johan eller någon annan heller för den delen. De bara flyter förbi, ansiktslösa och utan ”ryggrad”; är det ett medvetet stilgrepp hos Flygt att visa hur teflonliknande Johan är? Det finns inte mycket till konflikt och därmed ”action”. Lite småtjafs i familjen, men i grund och botten är de ändå sams. Enda gången det hettar till är när politiska åsikter ska präntas in i läsarens medvetande och jag råkar ha ännu svårare för sådant än vad jag har för presens i berättelser. Så när jag med möda läst mig igenom Johans trista liv så känns det som om det var samhällsutvecklingen som var huvudkaraktären. Hade det inte varit bättre att göra en dokumentär el dyl istället? När jag har googlat runt för att läsa vad andra tycker så verkar de allra flesta hylla Outsider, men det var inte en bok för mig i alla fall.

1 2 3 4 … 13