Maken jublade vid frukostbordet häromdagen: ”Hurra! Äntligen har Biltema öppnat i Umeå! Släng i er frukosten så vi kan fara någon gång!” Vi körde dit och efter att ha gått runt i den sprillans nya affärslokalen fylld av muttrar, avgasrör, arbetshandskar, pryllådor och en massa andra maskulina mystiska föremål så var jag och barnen uttråkade. Dessutom luktade det gummi, som från innerdäck. Men innan Maken skulle lämna av oss på ett vanligt köpcenter som intresserade oss mera så skulle vi ha tag på en brödrost som var så otroligt billig, (49 kr). På väg till den hyllan så passerade jag avdelningen för kuvert och skrivhäften och där hittade jag en skrivbok som hade papper jag gillade! Det var tunna ark med ganska litet mellanrum mellan linjerna och spiralrygg så att man kan vika boken bakåt när man ska skriva på vänster sida. Min Parker Jotter löper så smidigt över detta papper. Inget ont som inte har något gott med sig, heter det, och i detta fallet stämmer det. Nu har jag en fin anteckningsbok där mina oändligt värdefulla tankar kan få form, (haha).
Maken kunde gå på Biltema i 2 timmar och var lika lycklig som jag var över biblioteksbokrean. Vi åt en picknickmiddag i det gröna på hembygdsområdet Gammlia och besökte båt- och sälmuseumet. Barnen var särdeles förtjusta i att kunna gå in i en borgseringsbåt som stod uppställd. Skepp ohoj! ropade de och plötsligt var båten ett piratskepp som seglade på de sju haven. Den fyra år gamla getabocken Wilmer fick några brödkanter av barnen och en av hönorna lät sig klappas – dagens höjdpunkt. Fördelen med Umeås Moderna Museum är att det är gratis inträde. Icke alls oväsentligt om man har 3 barn. Det är även barnvänligt med lekrum för de små och handsnidade gunghästar som de får rida på. Vi vuxna beskådade en fotoutställning av 8 afrikanska fotografer. Fantastiska bilder. Nästa gång vi far till Umeå ska vi titta på världens äldsta skida igen. Den är 5000 år gammal och hittades i Kalvträsk. Jag brukar försöka föreställa mig livet i dessa trakter för så länge sedan, men det enda jag ser är bilder av svält och köld. Tyvärr har inte arkeologerna skrivit några faktarutor om hur livet kunde te sig vid den tiden, så fantasin får löpa fritt.
En sommar hade en konstnär ställt ut en utbränd aluminiumkopp, (värmeljus), och placerat en död fluga däri. Vi stod och såg på detta ”konstverk” och försökte verkligen finna en mening med det, men misslyckades. Jag såg mig misstänksamt omkring för att se om det fanns dolda kameror någonstans. Kanske var det ett dåligt skämt av någon och när man såg ut som om det här var Det Stora Konstverket så skulle man filmas och bli utskrattad? (Jag tänkte på schimpansen som målade tavlor som fick konstkritikerna att jubla). Om det där var konst så hade jag sommarstuga full av dylikt. Varje sommar ligger det massor av döda flugor på golvet och alltid hittar man någon i fönstret och utbrända värmeljus fanns säkert kvarlämnda något år. En annan sommar blev barnen skrämda av gäddskelett som låg utlagda på golvet och några kuber tillsammans med en halv trappa av kolstybb. Som ni förstår så har jag inte läst konstvetenskap och jag är av den kategorin som uppskattar något som är mer, eh traditionellt. Abstrakt konst? Javisst. Men inte döda flugor i värmeljus, träpallar med en gasoltub ditställd, ett snöre knutet i en rosett uppsatt på väggen eller fiskskelett. Vi har gjort sommarens utflykter till detta museum till: ”ska vi gå in dit och se vad vilka tokerier de har hittat på nu då?” och så kollar vi nyfiket med öppet sinne för just tokerier, inte konstupplevelser. Och det är väl inte så dumt det heller. Tänk om det är just det som modern konst syftar till?
Jag har nu läst ut Nattfåk (http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=9170017026) av Johan Theorin och säger redan i första meningen att jag tyckte om den. Mycket.
Boken handlar om slöjdläraren Joakim Westin som tillsammans med sin fru, bildläraren Katrine och två små barn, flyttar till ett gammalt hus på Öland. Gården kallas för Åludden (http://www NULL.johantheorin NULL.com/aludden NULL.html) och ligger bredvid en fyr. Enligt sägnerna så är huset byggt av timmer från ett förlist skepp som inte klarade av fåken, (storm), något som ölandsborna ansåg skulle föra olycka med sig. Ryktet går att det spökar där, men Westins är inte vidskepliga utan tar sig raskt an att renovera huset. En nybliven polis med ett trassligt privatliv, Tilda, flyttar till ön och lär känna sin gamla släkting Gerlof Davidsson. Hon är intresserad av sin släkts historia och intervjuar honom på sin lediga tid. För den nyinflyttade familjen slutar den lovande nystarten med tragedi. Katrine drunknar. Till en början betraktas dödsfallet som okomplicerat, men Gerlof har sina misstankar och berättar om dem för Tilda, som börjar titta närmare på omständigheterna. Parallellt med Joakims sorghantering och Tildas liv som nykläckt polis på ön så får vi följa 3 brottslingars härjningar i sommarstugor och bebodda hus. Smidigt inflikat berättar folk förr i tiden om vissa händelser på Åludden som har betydelse för vad som händer i nuet. Alla trådar löper samman på julaftonen när de döda samlas för att fira mässan och fåken håller ön i ett järnhårt grepp. Upplösningen är magnifik.
Vad jag inte har beskrivit är spökena som ingår i berättelsen. Om jag har förstått det rätt så har svenska författare fått upp ögonen för spöken efter en lång tid av slumrande frånvaro på vindarna och här är en berättelse till med spöken. Det nyvakna intresset har gett varierande resultat, men Johan Theorin hanterar de skugglika döda på ett väl avvägt sätt. Att få till övernaturliga fenomen så att det inte tippar över åt det ena eller andra hållet,(groteskt eller kliché), kräver känsla för stil. Det där som är så svårt att beskriva och sätta ord på, men som ger berättelsen en närvaro och framför allt en stämning som får det att krypa i skinnet på en. Johan Theorin lyckas det med mig i alla fall.
När jag läste hans bok så förflyttades jag tillbaka till min egen barndom när gammelfarmor levde och berättade spökhistorier för mig som lyssnade med vidöppna ögon och bultande hjärta. För henne var spökena en naturlig del av livet och den känslan lyckas Johan Theorin skapa i boken. Jag mindes också den sommaren när jag arbetade natt på ett ålderdomshem som det sades spöka i. Det var den gamla föreståndarinnan som bodde på tredje vinden under sin levnad och påstods vandra i korridorerna. Huset var enormt stort med en mörk källare och tre våningar. Det knarrade och knakade och skuggorna ruvade trots att nätterna är lika ljusa som dagarna här i norr. Men det där med spöken var ju nys! En natt stod jag och min arbetskompis och vek tvätt när vi hörde att någon var och gick med raska steg i korridoren på våningen nedanför. Det var alldeles tyst i huset så alla ljud hördes tydligt. Vi slutade arbeta och såg frågande på varandra. Vem i fridens dagar var ute och gick mitt i natten och framför allt med så raska steg? Alla som bodde där behövde rullator eller rullstol. Nåväl. Lika raska var vi och sprang nedför trappan och tände lyset i korridoren där vi hade hört stegen. Men ingen var där. Vi sökte genom hela ålderdomshemmet utan att hitta någon sömnlös människa och alla dörrar till huset var låsta. Nästa steg var att att smyga in i rummen och kontrollera att alla låg där de skulle i sina sängar och det gjorde de. Då såg vi på varandra och jag tror att vi tänkte samma sak: föreståndarinnan var ute och gick. Efter den händelsen arbetade vi alltid tillsammans. Jag har ingen förklaring. Men jag hörde steg och det gjorde även hon. Kanske var det trots allt en liten luring till åldring som ville lufta sig innan han eller hon fortsatte att sova sin skönhetssömn.
Nåväl, boken var både spännande och gripande. Jag har läst hans första bok Skumtimmen och tyckte om stilen, stämningarna och hans vackra språk. Nattfåk är hans andra bok och den är ännu bättre. Han klarar av att skifta mellan olika tider och berättare utan att det blir tråkigt. Oftast brukar jag skumma igenom sådana partier för att komma någonvart, men Nattfåk håller tempot. Det blir flerstämmigt och bidrar till förståelsen för det som sker med Joakim och Tilda. Och så har vi den urgullige, smarte Gerlof – min favoritkaraktär! Det är bara en sak som bekymrar mig, (nåja, det finns väl egentligen mycket värre saker att oroa sig för), och det är kategoriseringen av boken. Den är insorterad i deckarfacket och där tycker inte jag att den hör hemma. Ja, det är mord i handlingen, men den är mycket mer. Det handlar om kärlek, om moral och heder. Det handlar om relationer och att det man gör mot någon annan får konsekvenser som sträcker sig långt över tid och generationer. Historien lever i oss, vare sig vi vill eller inte. Livet är en komplicerad väv där döden är varpen. Så därför sätter åtminstone jag in Nattfåk i kategorin Spökromaner. En skickligt skriven spökhistoria. Läs den.
Hugo och Josefin (http://sv NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Hugo_och_Josefin) av Maria Gripe. Nostalgitripp. Den här läste jag som barn och omslaget är exakt detsamma som när jag läste den. Boken är tryckt 1969. Oj, en liten dyrgrip i mina ögon.
Baskervilles hund (http://www NULL.boksidan NULL.net/bok NULL.asp?bokid=1859) av Sir Arthur Conan Doyle. En av de första läsminnena. Den dimmiga kusliga heden, en svart jättehund och mord. Mums.
Agnes Cecilia (http://sv NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Agnes_Cecilia_%E2%80%93_en_s%C3%A4llsam_historia) av Maria Gripe. En underbar författare som förgyllde många kvällar under min barndom. Lite spökerier finns här och det passade perfekt eftersom jag läste Nattfåk av Johan Theorin när den kom till min ägo.
Tre böcker om lånarna (http://en NULL.wikipedia NULL.org/wiki/The_Borrowers), ett pyttefolk, som Mary Norton har skrivit. Lånarna i luften, Lånarna i det gröna och Pojken och lånarna.
Efterskal (http://www NULL.boksidan NULL.net/bok NULL.asp?bokid=4937)v (http://www NULL.boksidan NULL.net/bok NULL.asp?bokid=4937) av Arne Dahl. Jag kom på att jag hade aldrig läst något av den mannen och blev nyfiken efter att ha läst SvDs kultursida där Jan Arnold, alias Arne Dahl, beskriver hur det kom sig att han började skriva deckare. En liten svensk krona för att läsa en oprövad författare går ju an. Här (http://www NULL.sydsvenskan NULL.se/kultur-och-nojen/article1170610/Startskott-for-stormaktstiden NULL.html) kan du läsa artikeln som jag fick tipset om på Annikas litteratur- och kulturblogg (http://alkb NULL.se/).
Montalbanos nyå (http://www NULL.dast NULL.nu/recension/montalbanos-nyar)r av Andrea Camilleri. Omväxling förnöjer. Även om jag är en sucker för engelska deckare så skadar det inte att vänja ögonen med deckare från andra hörn av världen. Det här är en novellsamling. Nyår? Tja, jag har totalt köpt 100 nya böcker, dvs. biblioteksreaböcker, i år så jag lär inte hinna läsa den förrän till nyåret… Nästa projekt för Maken är att göra bokhyllor så att alla mina pappersälsklingar får en värdig plats.
Om kärlek och andrademone (http://yasylum NULL.se/?p=1739)r av min latinamerikanske favoritförfattare: Gabriel García Márquez. När jag får tillfälle köper jag gärna på mig hans böcker. Så den blir fin i min blygsamma samling.
Aura (http://en NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Aura_(Fuentes)) av Carlos Fuentes. Jag har läst lite av hans poesi och tyckte om en del dikter, men har inte läst något annat. Nu får jag provläsa en kort roman om sammansmältningen av dröm och verklighet, längtan efter kärlek och odödlighet, samt myten om den eviga ungdomen. Ja, så står det på baksidan och det låter väl som något att sätta tänder i när man tröttnat på lycka, sol och semester?
En perfekt spio (http://en NULL.wikipedia NULL.org/wiki/A_Perfect_Spy)n (http://en NULL.wikipedia NULL.org/wiki/A_Perfect_Spy) av John le Carré. Håhåjaja. Det här var Boken som väckte min kärlek till engelskan. Faktiskt så var det här den började växa fram. Jag gick KomVux för att läsa in ett nytt gymnasiebetyg för många år sedan och på engelskan skulle vi läsa en valfri bok och skriva en recension. Uppväxt som jag var med Dennis Gotobed, (finns det någon som minns den mannen på de inlästa banden som snurrade på en gammal rullbandspelare?), så kom jag att innerligt avsky allt vad språk hette och tanken på att läsa en bok på engelska återuppväckte rysliga minnen av engelsklektionerna från skoltiden. Vad göra? Jag gick runt på bokhandeln och köpte en pocketbok som kanske skulle vara uthärdlig: A Perfect Spy av någon snubbe som hette John le Carré. Handlingen verkade spännande, men oj vad den var tjock! Som tur var så fanns den även på svenska, så jag lånade det exemplaret ifall jag inte skulle klara av att läsa den på engelska. Smart tänkt. Men något hände med mig. När jag började läsa boken så kändes det underligt. Det var så… bra? Engelskan var rentav – vacker? Vad var detta? När jag läste A Perfect Spy så fick jag en aha-upplevelse: man kan skriva på olika sätt och nivåer på engelska och hittills hade jag läst den sämre varianten, (lärarnas val). Hur det gick? Jag hann inte läsa ut den i tid så jag läste den på svenska och skrev recensionen klar. Men jag läste ut den även om det tog lång tid och jag njöt av varje sida. Det var värt mödan att kämpa sig igenom den. John le Carré – tack.
En studie i sällsamheter av Allen Kurzweil (http://www NULL.allenkurzweil NULL.net/). Så här står det på baksidan: Året är 1983 i Paris. På en auktion säljs ett kuriosaskrin. Innehållet är föga uppseendeväckande, men episoden bildar upptakten till en av de senaste årens märkligaste och mest uppmärksammade romaner. I En studie i sällsamheter återskapar Allen Kurzweil 1700-talets Europa, framför allt Paris. Här lever, andas och tänker upplysningstidens paradoxalt irrationella människor fascinerade av naturvetenskapen – framför allt mekanikens under. I centrum står Claude Page, en genial instrumentmakare som slutligen konstruerar sitt livs uppfinning, vilken också blir hans fall.
The San Fransciso Chronicle skriver: ”Liksom John Fowles levandegjorde 1800-talet i Den franske löjtantens kvinna, och Umberto Evo 1300-talet med Rosens namn låter nu debutanten Allen Kurzweil 1700-talet bli levande för oss.”
Jag tyckte om både Ecos och Fowles böcker, varvid den här boken kan vara något att läsa.
En bok av den nyligen avlidne Robert B. Parker blev det också: Pasttime. Jag gillar hårdkokta deckare där dialogerna är knivskarpa och fyndiga. Crime noir är aldrig fel.
Dangerous Love av Ben Okri (http://en NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Ben_Okri). Har hört talas om honom, men inte läst något. Nu är det dags.
Och så en munk som skriver gudomligt om lärda ting: Anders Piltz (http://sv NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Anders_Piltz) bok om den europeiska traditionens syn på Människan, vem hon är, vad hon kan och bör göra, hennes plats i universum. Boken heter Mellan ängel och best. Boken ger bakgrunden till begreppet person. Varje människa har en tragisk frihet till kärlek och hat, med okränkbar värdighet trots sin obegripliga kapacitet till ondska. Man måste inte vara troende eller katolik för att uppskatta Anders Piltz kunskaper.
Wow 1: Maken har samvetsgrant slitit till sena natten med bloggen och nu är den klar! Jag tycker den blev jättefin. Maken är bäst. Så är det.
Wow 2: Vi for till stadens bibliotek och si där var det rea på utgallrade böcker: 1 kr/boken. Jag sprang till de hägrande bokborden och hörde familjen ropa på långt håll, men det brydde jag mig inte om. Det fanns ju böcker som väntade. När vi lade ned böckerna i korgarna så hade jag en känsla av att det skulle bli jättedyrt och så gick jag en runda till för att se om det var någon titel som jag absolut inte behövde. Men när vi räknade ihop böckerna så slutade summan för 3 överfulla korgar på rimliga 53 kronor! 53 böcker. 53 kronor. Otroligt! Jag tänkte att det måste vara så här att vara Paris Hilton. Så rik att man kan köpa vad helst man vill ha utan att det märks i kassan, knappt.
Dubbelwow, semester, sol och massor av härliga böcker! Livet leker!
Så här går det när man vill ha det bästa! Dvs. att bloggen ser ut ”rätt” ut innan man vet exakt hur det ska vara… Byten av teman och kolla vad som jag står ut med och när jag hittat ett fint tema hos någon annan bloggare så upptäcker jag att flexibiliteten med olika widgets varierar väldigt mycket. Länkar eller RSS-prenumerationer försvinner och ibland både och. Jag vill ha maximal valfrihet! Inte tvingas nöja mig med en handfull! Jag sliter mitt hår, som f ö under denna olidliga hetta, inte behöver hårgelé för att stå för sig själv. Svett innehåller salt och gör håret styvt. Billigt och miljövänligt. Jag ropar på Maken att pronto lämna sin Puch Dakota en stund i det svala garaget och hjälpa mig. Förgäves. Han har satt på hörselkåporna med inbyggd radio. Suck. Jag måste väl finna tålamodet bakom hörnet, eller kanske i ett glas iskallt citronvatten.
Meanwhile: överse med storstadsbilden på headern. Jag vet inte i skrivande stund hur jag byter den. Maken ordnar det så fort jag lockat fram honom, (ska lägga en biff på grillen). När han fixat headern får han biffen. Bra plan, eller hur?
Fördelarna med deckare är många: spänning, samhällskritik, samhällsskildringar, relationer, konflikter, miljöer och tempo. En annan fördel är att deckare klarar av att man lämnar dem mitt i och återkommer. Man tappar inte bort sig och glider snabbt in i historien igen. (Vete den store hur författarna klarar av det, men jag är tacksam för deras formidabla förmåga). Mina barn är ännu små och det brukar innebära att tiden blir uppstyckad i korta läsebitar och längre mammabitar. En deckare är därför det perfekta läsobjektet under sommarens ledighet när jag inte pendlar med bussen till jobbet och har 2 X 40 minuters lästid. Som jag tidigare upplyste er om så har jag har läst Anna Janssons Först när givaren är död (http://www NULL.bokus NULL.com//bok/9789170017742/forst-nar-givaren-ar-dod/). (http://www NULL.bokus NULL.com//bok/9789170017742/forst-nar-givaren-ar-dod/)På baksidan talas om arkeologiska fynd som ska skriva om Sveriges historia och nämner Dan Browns Da Vincikoden i samma mening.
Den gamla krutdamen Frida Norrby stapplar runt på natten och gräver upp ett barnskelett som hon tar med sig hem till sin lilla stuga. Camilla, en ung kvinna som hyr grannstugan, råkar se Frida ute på natten och följer efter henne. Hon ser in genom fönstret att Frida bäddar ned ett barnskelett och blir fundersam, (vem skulle inte bli det?). Frida mår inte bra och får tillsyn av distriktssköterskan Ingrid. Frida vågar inte äta eller dricka något snart eftersom hon är övertygad om att någon håller på att förgifta henne. Dement, paranoid eller korrekt försiktigt? Maken Helge har nyss dött och hon finner i hans bankfack kartor över något som ger hjärtklappning: Sveriges historia kan skrivas om med hjälp av dessa fynd! Men Fridas stuga brinner ned och snart dör fler i hennes närhet: distriktssköterskan Ingrid hittas ihjälslagen i munkhuset och Camilla stängs inne i bastun på badhuset och dör. Kommissarie Maria Wern får en svettig sommar. Hennes älskade Per var nära döden i förra boken. I denna bok ligger han på sjukhus och läget är ovisst. Kommer han att överleva? Maria går en akvarellkurs och upptäcker att det finns hemliga liv hos en del av deltagarna.
Det som är Anna Janssons styrka är karakteriseringen. Hon lägger ned stor möda på att skapa levande människor som alla styrs av sina egna motiv, skapade av tidigare erfarenheter. Miljön är fint skildrad. Gotland i försommarskrud är verkligen vackert beskrivet i hennes bok. Men nackdelen med all denna karakteristik är att personerna får alldeles för mycket utrymme på bekostnad av handlingen, kan jag tycka. Alla har massor av tankar och känslor som de måste älta för att rättfärdiga sig själva. När sådana inre monologer får fortgå i en sida eller fler blir jag uttråkad. Jag började hoppa över dessa partierna för att komma framåt. Tre människor hade ju trots allt dött! Var fanns kopplingen – om det fanns någon? Motivet?
SPOLIERVARNING HÄR! Dessemellan jobbar Frida, (som inte alls dog i branden), med en värsting som jag absolut inte skulle ha låtit min gamla mormor umgås med! Efter att ha läst boken så tycker jag att det bästa var de partier där Frida och värstingen Joakim samspelar. Där övriga dialoger känns stela och föreläsande så spritter dialogerna mellan dessa omaka människor av liv och bitsk humor. Vem som var mördaren och skattjakten var förvånansvärt likgiltigt för mig. Skattjakten var tyvärr ganska tråkig, trots det omaka parets snitsiga samspel som liknar Bruce Willis och Cybil Shepherds smågrälande. I och för sig var mördaren den jag minst anade, men själva poängen med att läsa en deckare är ju ”who done it”. Först när givaren är död hade varit en fin relationsroman, men som deckare är den svag, även för att vara sommarlustläsning.
Urk! Jag läser ju som sagt McCullers The Heart is a Lonely Hunter och boken är tryckt 1941. Typsnittet är så litet att jag knappt kan läsa texten! Jag börjar snegla på sonens lilla förstoringsglas som han studerar insekter och växter med. Synd bara att det är så futtigt att läsa med. Boken är helt klart läsvärd, så det känns bara surt att miniminibokstäverna ska försvåra upplevelsen. Jag ska förstås skriva en regelrätt recension när jag läst klart, men jag måste bara få säga att jag är både imponerad och avundsjuk på att någon som är 23 år gammal skriver så här! Vad synd att den inte är översatt. Den dammiga och brännheta Södern matchar värmeböljan vid Norrlandskusten som råder just nu. (Omslaget på boken är snyggt med författaren som intar en passande allvarlig och alienerad min.) Lite googling ger vid handen att hon skrev fler böcker och pjäser. Ett författarskap att upptäcka! Jag undrar varför hon inte läses jämsides med Hemingway? Hon är i samma division, s a s. Nåväl, jag fortsätter kampen med småorden och kommer med en recension senare. Det är skönt att vila ögonmusklerna med Först när givaren är död…
Vad är väl en sommar utan deckare och klassiker? Jag har precis börjat på Carson McCuller ”The Heart is a Lonely Hunter (http://en NULL.wikipedia NULL.org/wiki/The_Heart_Is_a_Lonely_Hunter)”(den utgåva jag har lånat har årtalet 1941) som får vara grädden på moset, medan deckarna äro tre: P D James ”Patienten (http://www NULL.svd NULL.se/kulturnoje/litteratur/ofortrottlig-mastare-pa-mordgator_2684033 NULL.svd)”, Johan Theorin ”Nattfåk (http://www NULL.svd NULL.se/kulturnoje/litteratur/spanning-med-omsorg-om-orden_1663819 NULL.svd)” och Anna Jansson ”Först när givaren är död (http://www NULL.dast NULL.nu/recension/forst-nar-givaren-ar-dod)”.
Ute rasar åska och spöregn medan björkarna viker sina grenar för den våldsamma vinden. Luften är elektriskt laddad. Medan barnen ser på film på datorn som ju fungerar fint några timmar utan ström, (vill inte ha åsknedslag i våra elektriska apparater), läser jag växelvis ”The Heart is a Lonely Hunter” och”Först när givaren är död”. Jag behöver en dos vardag och relationer efter att ha läst ett kapitel eller två i McCullers bok. I den boken rör sig människorna runt varandra utan att riktigt nå varandra. Endast 23 år gammal skrev hon denna sin första bok, vilket är svårt att tro, (språket är perfekt kontrollerat av det jag läst hittills). Tempot är långsamt, särskilt om man är van vid den hastighet som man har så lätt att förvänta sig. Jag antar att ensamhet gör tiden långsammare. Skickligt gestaltat är det då i alla fall.
Anna Janssons bok håller även den, ett relativt långsamt tempo. Bit för bit sjunker man in i handlingen och även om själva mordgåtan inte ännu är så hemskt spännande så är människorna vackert beskrivna och levande. Gotland är vackert och det märks att hon älskar ön. Ännu bara i början av läsningen är det som alltid spännande att se vad jag ska tycka om böckerna. P D James deckare köpte jag till viss del därför att det är så väldigt roligt att en 89-årig dam skriver lysande prosa. Man måste inte ägna dagarna åt bingo, Lunelax (http://www NULL.magakuten NULL.se/produkter/lunelax/) och virkning; man kan skriva deckare också.
Så här går det när man tror sig veta var man står i bokläsande och bloggande! Ena stunden övertygad om att ”nja, inget bloggande i dag heller” till att i nästa stund tänka att det vore nog inte så dumt att skriva några rader som ramlar ned ur hjärnans vinklar och vrår! Till saken. I måndags var jag på biblioteket för att beställa hem Angela Carters kompletta novellsamling ”Burning your boats (http://en NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Burning_Your_Boats)”. Detta i undersökande syfte; om den faller mig på läppen så kommer jag att beställa hem den från en nätbokhandel. Mrs Carter verkar nämligen väldigt spännande. Så där härligt uppkäftigt superintelligent med en självironisk blinkning åt läsaren och kritikerkåren. När den trevliga bibliotekarien läser från min lapp så skriver hon i söklistan ”Burning your goats”. Jag var bara tvungen att skratta och sade att det var i och för sig en titel som Angela Carter säkert skulle ha uppskattat, men att det skulle vara ”boats”… Är det tecken på boknörderi att tycka denna lilla händelse var så rolig? Ja, jag vet. Jag måste jobba på min handstil. Jag ska skriva 100 gånger Burning your boats i kväll. (Och nej, att i verkligheten bränna djur är inte roligt – jag tänkte mig att en get kan stå för många saker i mrs Carters fantasi.)
Jag vet inte om det fortfarande finns kvar någon läsare av bloggen, men i alla fall så vill jag bara tala om att jag kommer att slå ihop två bloggar till en. ”Ett rum med utsikt (http://ettrummedutsikt NULL.se)”, och ”Helter Skelter” blir: ”Ett rum med utsikt”.
Under juli läser jag och samlar på mig material för att blogga om bokliga godbitar. I augusti kommer jag att börja skriva här igen. Just nu är det läsning på stranden, vattenkrig med barnen och grillat som gäller. Ha en riktigt härlig sommar!
(http://www
Senaste kommentarerna